Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS POESI.
9
hvad vi ständigt få höra," utbrast kaptenen helt röd i ansigtet och med en min och ton, som vittnade om en illa undertryckt vrede.
"Men, min bästa kapten, jag menade verkligen icke . . ." stammade jag försagd.
"Ursäkta er icke, herr magister! Ni ar tyvärr icke den första, som kommer fram med denna förmodan. Karinas uppförande ar också verkligen stundom sådant, att man kunde tro henne vara förryckt."
"Men, kapten, ni misstar er, jag menade . . ."
"Jag vet mycket väl hvad ni menar. Genialisk och förryckt eller vriden, det kommer på ett-ut, fast man af artighet nyttjar det första ordet. Kan man säga något obehagligare om en hederlig och tarflig qvinna? Hvem tror ni då till exempel vill ha en genialisk hustru eller hushållerska? Ett geni, som kokar gröt och stoppar korf, lagar kläder, lindar barn och dylikt, huru tror ni det tog sig ut? Jo, alldeles .som om Tusse skulle försöka att blåsa klarinett. Men jag vill icke tro, jag Jean icke tro, att hon har en enda smula geni. Hvar fan skulle hon väl fått det ifrån? Hon ar barnslig och yr och icke nog allvarsamt upptuktad af sin mor, det ar alltsammans, men hon kan ännu qväsas och näpsas af mig och..."
Kaptenen hann icke längre i sin häftiga utgjutelse, ty i detsamma rycktes dörren upp, och Karina syntes på tröskeln.
Hon var omklädd i en mörk klädning, hvars långa och vida kjol hon upplyft och lagt öfver armen, sa att hennes fötter, beklädda med halfstöflar, syntes; hon höll ett ridspö i handen och hade öfver det tjocka, krusiga håret tryckt en rund svart filthatt, hvars långa gröna slöja bildade bakgrunden för hennes ansigte, som i detta ögonblick lyste af den mest sprittande fröjd, under det hon skyndade fram och med en min af trotsig skalkaktighet, som visade att hon troligen hört de sista orden, lade armen om den förgrymmade faderns hals, tryckte en hastig kyss på hans skäggiga kind och utropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
