Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS POESI.
99
"Men du kan då verkligen pröfva ens tålamod med dina dumheter. Inbillar du dig, att man kan låta alla kalfvar lefva, derför att de älska sina mödrar? Stina!" ropade kaptenen med dundrande röst och stötte undan sin dotter, för alt med hastiga steg aflägsna sig uppåt ladugården.
Karinas nyss sa strålande och lifliga ansigte var nu blekt, och i hennes stora, allvarsamma ögon syntes en blixt af häftig och passionerad vrede gnistra genom tårarne, då Valter med munter och spefull ton inföll:
"Kära Karina, hvad din vältalighet till förmån för den nyfödda kalfven kom olägligt! Jag hade nyss sökt för pappa framhålla ditt förstånd och din huslighet."
Hon öppnade lapparne för att svara, men pressade dem åter hårdt tillsammans och gick hastigt sin vag.
Jag visste icke ratt hvad jag skulle t\cka om denna lilla scen. Jag påminde mig, att kalfstek just var en af mina favoriträtter, men kände derjemte en viss sympati för Karinas ’dumheter’ och hade verkligen icke hjerta att, liksom brodern, skratta åt -henne.
Morgonen derpå hade Valter och jag varit tidigt ute för att fiska i en liten sjö helt nara. Då vi återvände, hade jag gått förut, medan Valter hopsamlade nätet, som vi begagnat, och det föll mig in att bestiga en kulle, hvarifrån man qvällen förut sagt mig att utsigten var vacker. Den låg nästan alldeles bredvid vägen, och inom några minuter var jag der uppe, men hejdades hastigt af en låg och sällsam sång, som nådde mitt öra.
Jag stannade, men täta gran- och björkbuskar skilde mig ännu ifrån spetsen af kullen, och jag såg ingenting; då sången emellertid fortfor, närmade jag mig sakta, böjde undan grenarne och blef då varse Karina, som stod på den öfversta utskjutande berghällen alldeles midt för mig.
Hennes ansigte var till hälften bortvändt, hon höll sin hatt i handen, och solstrålarne som nyss hunnit genomtränga de höga skogstopparne framför henne på andra stranden, kastade en bjert guldglans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
