Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några stora rönnar och balsampopplar växte på den ovårdade, gräsbeväxta gården, och några vinbärsbuskar, planterade i en rad på ena sidan utmed en stenmur, tycktes antyda, att man fordom haft någonting liknande en trädgård, men kråkbär och den vilda stormhatten med sina gigantiska blad öfvertäckte nu den nedrasade muren, och en liten dverg-apel – hvars hundrade gånger bortfrusna grenar för hvarje sommar uppspirade ur den torra vresiga stammen och gjorde ett fåfängt försök, att blomma och sätta kart – sträckte sina gråblå qvistar öfver stenarne.
Ingenting tydde på menniskors vård eller försköning på detta ställe, och naturens vilda och storartade poesi framträdde derför så mycket mera bjert och lefvande. Det frodiga gräset, de gröna björkarne, det blå vattnet med sina hvirflar och sitt skum, som liknade simmande och dykande svanor, och mest af allt färgprakten af den yfviga mossan, med åkerbärsblommans rosenröda stjernor och linneans fina, doftande rankor, på sin i nästan alla färger skiftande grund, bildade en tafla, som i detta ögonblick åtminstone gaf fullkomlig dementi åt påståendet, att den nordiska naturen är blek och matt.
Solen sjönk allt mer och elfvens vatten syntes allt mörkare, laxen hoppade öfver fallet och glänste som silfver öfver vågorna, skogsdufvan flög hem till den ihåliga eken på berghällen, och falken stod orörlig med darrande vingar öfver skogstopparne, i förväg borrande det skarpa, gula ögat in i någon stackars liten orrunge gömd i gräset, som hans klo i nästa ögonblick skulle hinna; skuggorna blefvo allt längre och hela taflan blef allt mera melankolisk, men denna melankoli förmådde likväl icke framtränga till den enda lefvande varalse, som i detta ögonblick synes på den ödsliga gården.
Det är, en gosse om fem eller sex år, som helt ensam leker under träden vid muren.
Han har bygt ett hus af sten och mossa och samlat tallkottar der inom; hans vackra ansigte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
