Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillslöt hon ögonen, hennes ben svigtade, och förskräckelsen beröfvade henne för några minuter allt medvetande.
Det var ju utan tvifvel tvenne spöken på grafvarne, tvenne fördömda själar, som här förde sitt demoniska spel, hon hade tydligen råkat att komma ut i en "märkelsenatt", och den stackars förskräckta flickan vände om med blixtens hastighet och flydde med ilande fart tillbaka, genom skogen, ut till landsvägen.
Redan såg hon dess gula, slingrande band genom ljungen, då ett häftigt barnskrik nådde hennes öra. Hon stannade och med handen på det flämtande bröstet lyssnade förvånad; ropet upprepades ännu en gång, men mattare, det tycktes, som om det hastigt blifvit qväfdt eller afbrutet, och strax derefter hördes rullandet af en vagn på landsvägen.
Intet ljud kunde vara den förskrämda Lisslena mera angenämt. Hon sansade sig med ens – ty oaktadt alla sagornas variationer hade hon aldrig hört att spöken brukade åka på skjutskärra – och med lättare hjerta hoppade hon hastigt ifrån diket upp på vägen.
Midnattens skymning var längesedan passerad, himlen var gulaktig, det började redan dagas, och då i detsamma en af dessa kärror, som äro vanliga i Jemtland, rullade förbi, dragen i full fart af en stor och stark häst, såg Lena fullkomligt tydligt en snyggt klädd, blek och svartskäggig karl, som satt deri och höll en liten afsvimmad eller sofvande flicka i famnen.
Barnets hufvud var bart, och dess yfviga, gula hår, som fladdrade för vinden, påminde Lena om den historia, hvilken Hugo der hemma berättat och som äfven hon fått del af. Mannen i kärran drog väl i förbifarten sin kappa öfver flickans hufvud, men Lisslena hade redan observerat dess lilla, fina och nu dödsbleka ansigte och det långa, lockiga håret.
Hvarken hästen eller skjutskarlen voro henne bekanta, de tillhörde icke någon af de båda närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
