Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven jag igenkände i dig min gryende själs första intryck. Jag har emellertid några orediga föreställningar om en förfärlig olycka, en fasa som förlamade mig och gjorde mig känslolös. Det var, som om jag skulle sofvit länge, och det är först långt derefter som en annan scen fäst sig med mera reda och noggrannhet i mitt minne. Jag satt och gret, det var i pensionen i det gamla Trier, man hade bannat mig häftigt oeh orättvist, som jag tyckte, och midt i min sorg sade man mig, att min far var kommen; jag kände en glädje, en lycka genomströmma mitt hjerta, som om en engel ifrån himlen stigit ned för att trösta mig och sluta mig i sin famn. Jag skyndade ut i mottagningsrummet, jag sträckte redan mina armar, och mina tårar hade blifvit sällhetens, men blyg och förvirrad stannade jag vid åsynen af en lång, mager man med gråsprängdt hår och djupt liggande ögon, som kallt och tankspridt betraktade mig. Det var icke min far. Ack, jag kände det genast! Han smålog emot mig, han gjorde sig underrättad om mina framsteg och mitt uppförande, han klappade mitt hufvud och gick sin väg, och jag sjönk snyftande ned på golfvet. Jag visste nu, att ingen älskade mig, att jag tillhörde ingen, att jag var ensam, ensam."
"Gråt icke, Elina, ty denna ensamhet gör, att du älskar mig så mycket mera; dessutom är jag glad, att den der mannen icke verkligen var din far. Du återsåg honom ju icke sedan?"
"Jo, ett par gånger, och hvarje gång frågade han mig, om jag ingenting mindes af min tidigare barndom, och då jag upprepade, att jag ingenting annat erinrade mig än känslan af en ytterlig förskräckelse, om hvars orsak jag ingenting visste, syntes han nöjd, och slutligen, för fem år sedan, lät han mig återkomma hit till Sverige, och det är han som allt jemt betalar för mig hos fru Ekman, der jag bor. Jag leddes mycket i början, jag förstod icke svenskan och man skrattade åt mig, då jag försökte tala, men slutligen lärde jag det likväl, och derunder vaknade allt mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
