Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändtligen brann det då med full låga, och den af sin egen inbillning uppskrämda Elina såg en qvinna, insvept i en stor schal, resa sig upp och komma fram emot henne, i det en nästan hviskande stämma sade:
"Förlåt mig, om jag kanske skrämt er ... men dörren var oläst, och jag gick in för att vänta er."
Den konstlade, men inställsamma tonen i den främmandes röst lugnade genast Elina, hon stälde ljuset på bordet, stängde dörren och sade tvekande:
"Hvad vill ni mig då ... på denna tid af dygnet? ..."
"Jag är främling här, jag har rest hit för att säga er något mycket vigtigt."
"Huru kommer det till att ni intresserar er så för mig?" återtog Elina misstänksamt, under det hon vid det svaga ljusskenet sökte att urskilja den främmande qvinnans ansigte, som var doldt af det nedfälda floret på hennes hatt.
"Jag vill icke bedraga er med föregifvandet, att det är af intresse för er, jag kommit hit ... Ni skall säkert sätta mera tro till mina ord, då jag fullt uppriktigt säger er, att det är för en annans lycka och framtid jag vill säga er något, som likväl är af den största vigt för er sjelf."
Då man älskar, är periferien af ens tankar och föreställningar aldrig särdeles aflägsen ifrån det älskade föremålet, som utgör centrum derför, och Elina spratt till vid den hastiga och instinktlika aningen, att qvinnans besök rörde Hugo. Hon förde handen till hjertat under intrycket af den formlösa ångest, som vanligen föregår upptäckten af en stor olycka, och sade nästan ohörbart:
"Nåväl, tala då, jag hör er!"
Den främmande nalkades henne långsamt och tyst, och den upprörda flickan tyckte, att i hennes blick och sätt låg något ormlikt och hemskt, som förfärade och döfvade henne; hon lät henne fatta hennes iskalla hand och sakta draga henne med sig till den lilla soffan, som prydde det tarfliga rummets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
