Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polismannen, som bugande och helt vänskapligt sinnad gick sin väg.
"Hon har då redan verkstält sin hotelse ... och hvad skall slutet blifva häraf?" mumlade Balduin förkrossad och sjönk ned på sin bäddade, men orörda säng.
*
Hugo Hastford hade mer än fjorton dagar vistats i Stockholm, utan att finna minsta spår efter sin förlorade älskarinna. Han bodde på ett anspråkslöst hotell, och sedan han förgäfves studerat passagerarelistorna på alla de afgångna ångbåtar, med hvilka han rimligtvis kunde tro att den unga flickan rest, för att återvända till Tyskland, der hon tillbragt sin barndom, så återstod honom ingenting annat än att, planlöst och på vinst och förlust, vandra staden omkring i den sväfvande och temligen orimliga förhoppning, att en lycklig händelse skulle låta honom finna hennes tillflyktsort, i fall hon verkligen ännu befann sig i Stockholm.
På detta sätt hade han irrat omkring, undvikande sina bekanta och de aflägsnare slägtingar han här egde, utan egentligt hopp om någon upptäckt och utan styrka att resa och lemna allt förloradt, med sinnet uppfyldt af en enda tanke, en enda orolig längtan, då han en afton sorgsen och modlös långsamt vandrade utefter den oändligt långa och ödsliga Bondegatan på söder, utan att ens tänka på hvar han befann sig.
Knappt en enda menniska syntes till i den aflägsna och folktomma trakten; en eller annan tarflig qvinna, ett barn eller en hemvandrande arbetare voro de enda man här såg, och Hugos uppmärksamhet fästes dervid ovilkorligt för ett ögonblick vid en bättre klädd, äldre karl, som liksom han sjelf tycktes promenera långsamt och likgiltigt bakom honom på den ödsliga gatan.
Han gaf ingen akt på hans anletsdrag, och då han ännu en gång händelsevis vände sig om, såg han honom försvinna i en portgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljungste/3/0226.html
