Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig ... Jag är mycket oerfaren af verlden, men jag känner, att jag icke kan blifva lycklig att se dig uppoffra allt, som menniskorna älska och värdera, rikedom, anseende och ..."
Hugo slöt henne i sin famn och afbröt dessa betänkligheter, som i det adertonåriga hjertat just icke voro så djupa eller rotfästade. Hans upprepade försäkringar, hans passionerade böner gjorde Elina allt för lycklig; i sin okunnighet insåg hon icke, huru verlden skulle bedöma hennes handlingssätt, en verld, som för henne dessutom var nästan betydelselös, och öfvertygad och förtröstansfull sjönk hon på nytt i Hugos armar och lofvade honom på nytt sin kärlek och tro.
Timme efter timme förgick under de älskandes samtal och planer, och då mörkret redan för länge sedan inbrutit, och Hugo ändtligen beslutit sig att gå, sade han orolig och bekymrad:
"Gud gifve, att morgondagen redan inträdt, ty jag fruktar att lemna dig här en enda natt ännu. Jag tycker icke om din värdinna, hon är i Lenas, eller rättare i Marys sold, det är tydligt, ty annars skulle hon icke uppdukat den lögn, hvarmed hon sökte hindra mig från att få se dig, hon var förberedd på min möjliga hitkomst, det inser jag nu fullkomligt, och hvem vet, hvad hon kan företaga vidare?"
"Åh, hvad skulle hon kunna göra? Jag vet, att hon är Lenas vän, och denna förfärliga qvinna gör mig stel af förskräckelse, men jag har alltid här blifvit vänligt och med tjenstaktighet bemött."
"I morgon skall jag hafva skaffa dig en mera passande bostad, tills jag sjelf kan bjuda dig ett hem; lofva mig emellertid att icke lemna ditt rum eller företaga något, innan jag är hos dig igen."
"Hvilket onödigt löfte!" sade Elina, åter leende med samma glada sorglöshet, som förr och glömmande sina tårar och sin smärta, med den första ungdomens förmåga af hastiga öfvergångar ifrån den ena ytterligheten till den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
