Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"N:r 12, låt mig se, det är en utländing, som heter Grübe. Han har bott här endast ett par dagar; han går sällan ut och tyckes vara mycket sjuklig," svarade karlen i detsamma han gick sin väg.
"Sjuklig, det kan jag icke tro, i fall han kunnat promenera lika fort som jag ifrån Bondegatan och hit," sade Hugo småleende för sig sjelf och satte sig ned vid bordet, för att skrifva till Balduin om framgången af sina efterforskningar, sin glädje och sina planer, ty hans tillgifvenhet för sin gamle vän var alltför stark och nödvändig för hans hjerta, för att kunna minskas genom olikheten af deras tänkesätt.
Han hade emellertid ingen aning om, att Balduin redan för flera dagar sedan lemnat Upsala, för att inställa sig vid tinget i Jemtland.
Det var långt öfver midnatt, då Hugo ändtligen kastade sig halfklädd på sängen och somnade; men oaktadt hans sällhet att hafva återfunnit Elina, var hans sömn orolig, och i drömmen såg han icke hennes vackra ansigte och milda ögon, utan i stället den resande i rummet näst intill; kände åter den sällsamma rörelse, som dennes blick framkallat, och vaknade, badande i svett och halfqväfd af hjertklappning, vid några ord, som främlingen hviskade i hans öra.
Solen var redan uppe, och Hugo klädde sig hastigt för att genast gå ut och skaffa Elina en annan och mera passande tillflyktsort, men oaktadt han tyckte sig hafva lyckats särdeles väl häri, qvarlåg ännu i hans sinne det hemlighetsfulla töcken, som nattens dröm framkallat, och orolig och ångestfull steg han upp i vagnen för att afhemta sin väntande fästmö.
Aldrig tyckte den otålige unge mannen, att någon väg varit så lång och aldrig att han åkt så långsamt, och då kusken stannade vid den händelsevis uppdragna slussbron, var Hugo nära att hoppa ur och springande fortsätta vägen i hopp att komma fortare.
Ändtligen stannade man då vid det lilla trähuset nedanför väderqvarnen, och Hugo sprang ur och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
