Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Allt detta hade vi inom ett ögonblick uppfattat. Jag åtog mig det svåraste af allt, att pådraga barons kläder på det nakna liket; vi ämnade just skynda till den väntande kärran, der han hade allt hvad han behöfde för sin flykt, då vi med ens sågo något röra sig i nässlorna helt nära den döde och funno med förskräckelse, att det var ett litet barn, som helt tyst satt och betraktade oss med stora förvirrade ögon i nattskymningen.
"Det var en liten ovanligt vacker flicka, som tycktes vara fånig af skrämsel, och som med häftiga snyftningar och skrik besvarade våra frågor.
"Hvad skulle vi göra? Antingen måste vi lemna hela planen eller också medtaga barnet. Jag rådde till det första, men baron ville hellre det senare; han ansåg likets påträffande, som en så lycklig händelse för konstaterandet af hans förmenta död, att vi borde begagna oss deraf, och att barnets medförande skulle öka hans egen oigenkänlighet under resan, det var dessutom icke lång tid till öfverläggning, ty det var redan öfver midnatt, och vi medtogo således flickan, hvilken troligen tillhört den mördade.
"Då baron var omklädd och färdig för afresan, skildes vi åt. Hvilket smärtsamt afsked det var! Jag hade aldrig förr varit skild ifrån honom och tyckte, att han icke skulle kunna lefva utan mina omsorger och min tillgifvenhet; men det var på hans son han nu ålade mig att öfverflytta dessa. Tio minuter derefter hade jag hunnit tillbaka till kyrkogården med hans kläder.
"Himlen vet, huru högt jag älskat min husbonde, och jag tackade Gud, att jag förmått honom att lefva, men det arbete, jag denna natt åtagit mig för honom, var det svåraste i mitt lif. Ändtligen hade jag någorlunda lyckats dermed, och slutligen satte jag barons dyrbara signetring, som han sjelf alltid brukade bara, på den dödes grofva och blodiga hand, ehuru den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
