Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
JEKNKINGEN.
var deras egen. De älskade henne snart med ett af-
guderi, som gamla föräldrar oftast egna de barn, hvilka
ödet sent omsider skänkt dem, och att Martha och
Johannes, hvilka fullkomligt delade sitt herrskaps tyc-
ken och intressen, äfven delade deras kärlek till famil-
jens leksak och klenod, var naturligt.
Ingen tänkte mera på, att den lilla flickan någon-
sin kunde få ett annat hem, än det gamla huset på
Kungsholmen, och andra vänner än den anspråkslösa
familjen; blott någon gång under de första åren, då
hon sträckte sina små h vita händer emot fru Hage
och denna kom att fästa ögonen på den besynnerliga
sotsvarta ring, som lyste på hennes arm och i stäöet
för att växa bort, tycktes blifva allt mera mörk och
tydlig för hvarje år, tänkte den hederliga frun med
ofrivillig ängslan, att detta outplånliga igenkänningstec-
ken kunde blifva orsaken till förlusten af hennes älskling.
Tiden gick emellertid, och några år efter den
minnesrika junimorgonen hade man, i fall man åter
blickat inom den tunga porten till det gamla huset,
funnit en liten rodkindad svartlockig flicka leka i grä-
set med den stora hunden på gården och som en
kattunge eller en killing klättra på gungbrädet och
staketet. Föröfrigt var allt i samma skick, ingenting
var förändradt: hönsen, katten, den lilla feta hästen,
den gladlynte, långsamme Johannes, Martha och hen-
nes husbondfolk, alla tycktes under flera år stå på
samma punkt.
Tiden syntes under deras lugna, regelbundna va-
nor stå stilla, hvarje dag var den andra så lik som
tegelpannorna på det gamla taket uppöfver dem, och
endast den lilla Jeannette, hvilken hastigt vuxit till
i skönhet, förstånd och odygd, påminde dem, att åren
gingo och att allt icke ständigt kunde förblifva som
det var.
På urverket af deras enformiga och anspråkslösa
lif hade ödet med detta barn satt en visare, hvilken
erinrade dem om lifvets ovilkorliga vexlingar och fram-
tidens okända dunkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
