Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
JEHNEINGEN.
stannade orörlig och begrundande. "Pappa och mamma
skola icke sakna mig på en stund, jag kan gerna gå;
jag borde verkligen säga Herman, att han misstagit sig;
jag kan aldrig blifva hans hustru, han skall snart
glömma mig. Det är nu bäst, efter han reser bort."
Hon skyndade in i huset och återkom i en annan
toilett några minuter derefter. Det syntes imellertid
allt för väl, att den lilla koketten icke kunnat neka
sig nöjet att blifva så vacker som möjligt, för att öka
den afskedade älskarens saknad.
Under det hon vandrade den tysta gatan framåt,
genomgår hon i minnet sin bekantskap med den hon
skall möta och sitt förhållande till honom.
Allt ifrån barndomen hade Herman visat henne
en aldrig svikande kärlek. Huru många gånger hade
han icke försvarat och urskuldat hennes tanklöshet och
upptåg, med hvilket beundransvärdt tålamod hade han
icke uthärdat hennes egensinne och nycker, huru ofta
hade han icke undanröjt de ledsamheter och obehag,
hon genom sin häftighet framkallat, lycklig och tack-
sam för en vänlig blick, ett ord, ett aldrig så obe-
tydligt företräde i hennes nyckfulla gunst. Huru ömt
och hängifvet, huru ödmjukt och varmt hade han icke
slutligen förklarat henne sin långvariga kärlek, som
syntes h af va Vuxit med honom sjelf och som egentligen
icke tycktes behöfva någon förklaring.
Alla dessa minnen af den tålmodige och kärleks-
fulle barndomsvännen rörde verkligen Jeannettes flyg-
tiga hjerta, och det var med en mycket vänligare min,
än hon förut beslutit, som hon vid gathörnet helsade,
den väntande målaregesällen, hvilken i sina bästa
söndagskläder tog sig så väl ut, att Jeannette alls icke
behöft blygas öfver sin älskare. -
Förtjust att ändtligen få ostörd se och tala vid
den, som han älskade af hela sin sjal med den första
kärlekens häftighet och frånvaro af förstånd och om-
döme, vandrade Herman tyst och lycklig vid Jeannettes
sida, tills båda satte sig ned i kyrkogårdens skugga på
den mest -undangömda bänk de kunde upptäcka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
