Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Kristinas hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
JEBNRINGEN.
"Stanna, Jeannette, och sätt dig här! Jag vill
tala vid dig," så byttes den unga flickans första för-
lägenhet i harm.
Lyckligtvis misslyckades den gamla frun helt och
hållet i att bibehålla den ton, hvari hon börjat, och
hon fortfor med allt mera vek och nästan bönfal-
lande röst:
"Jeannette, mitt barn, jag fruktar att du är på
väg att begå någon stor dårskap, kanhända ett verk-
ligt fel. Jag har länge märkt, att du har någon hem-
lighet för oss: du går bort utan att säga hvart, och
återkommer icke på länge. Hvad betyda dessa långa
promenader, du är icke ensam, hvad vill detta säga?
Tala, säg mig allt, haf förtroende till mig, som älskar
dig långt mera än din verkliga mor har gjort!"
Jeannette, som kände det hetsiga och lätt an-
tända blodet brinna på sina kinder, vid första skym-
ten af ett maktspråk, bleknade vid dessa ord af öm-
het, men bekämpade hastigt den ofrivilliga känslan af
sitt lättsinne och sin felaktighet; det gälde att rädda
sin förtjusande intrig, hvilken ännu hade hela nyhe-
tens behag, att lugna sin fostermor och betjena sig
af hela den makt hon egde, att göra sin vilja och
sitt tycke gällande.
"Älskade mamma, du frågar hvad mina långa
promenader betyda, och sannerligen skulle jag icke
bra gerna vilja säga dig det, om jag bara kunde,"
sade Jeannette med sin allra ljufvaste och mest*smek-
samma röst, under det hon kastade hatt och handskar
på bänken bredvid fru Hage och sig sjelf på knä
framför henne, tog gummans båda stora, skrynkliga
händer i sina och såg upp i hennes ansigte med en
så förtjusande oskuld och skalkaktighet, att hon kun-
nat förbrylla hvem som helst.
"Du kan icke säga mig det, hvad menar du?"
inföll fru Hage, som helt och hållet lemnade den
värdiga tonen och återföll i den af en svag och äl-
skande mor, som var hennes vanliga och naturliga.
"Jag menar, att jag icke egentligen vet det sjelf."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
