Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åtta år efteråt. Ett annat hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTA AB EFTERÅT. 127
"Men hvad! Jag .tror att Ingrid sjunger. Hvil-
ken mjuk och vacker rost hon har, men intet tecken
till uttryck! Det är, som om man hörde en klockare.
Se så, nu går jag och blundar en smula. Hapide, ditt
lilla nötf kom nu! Vill du vara så god och röra på
dig! Det är besynnerligt, pastor, det lilla djuret är
ännu i sin bästa ålder, men han har blifvit förstörd
af för mycken maklighet. Jag gör likväl h värj e efter-
middag en promenad med honom, och hvarje morgon
tar den snälla Ingrid honom ut med sig för att motio-
nera honom; jag hade visserligen befalt Klara, min
kammarpiga, att gå vissa slag i parken med honom,
men man kan aldrig lita på tjenstfolk; och jag kom
underfund med, att hon, den gemena varelsen, alls icke
gick ur fläcken, utan i stället stängde in honom på
hönsgården. Kunde man väl föreställa sig en sådan
nedrighet? Hvad händer emellertid? Jo, den stora
kalkontuppen anföll det arma värnlösa djuret och högg
honom i ögat. Det är deraf hans ena öga ännu har
pupillen något litet derangerad. Tänk er, pastor, hvil-
ken belägenhet för den olyckliga hunden att vara in-
stängd utan hjelp med sin grymma fiende! Jag hade
mycket svårt att förlåta Klara, ehuru jag verkligen
insåg, att lathet och oförstånd hade mera del i hennes
oförsvarliga uppförande än elakhet. Emellertid kunde
jag naturligtvis aldrig mera fatta förtroende till henne
i detta fall; och min lilla snälla Ingrid obligerade mig
verkligen, då hon åtog sig att motionera Bapide. Se
så! nu har han somnat in igen, medan jag pratar.
Yar så god, pastor, och lyft upp honom åt mig, så
får jag väl bära honom, den sjelfsvåldiga krabaten."
Den lilla arga hunden morrade och öppnade ena
ögat, för att ilsket snegla på pastorn, som varligt tog
honom i sina armar och följde med friherrinnan till
hennes rum, af artighet besparande henne bördan af
den tunga och feta otympliga hunden, under det han ut-
talade några deltagande ord öfvcr hans utståndna olycka,
hvilken pastorn hört minst tio gånger förut berättas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
