- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Fjerde delen. Jernringen. /
168

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donna Juanna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168 JEENEINGEN.
uttalat sin varning för hunden, nu i förbigående äfven
till dem upprepa:
"Rädda er! Det kommer en galen hund der
borta."
Allesammans skyndade undan såsom bortblåsta af
vinden, men de små barnen, som troligen icke hört
eller icke förstått varningen, fortforo att lekande springa
fram och åter i allén, och då hunden kom fram och
den lille gossen var alldeles i vägen för honom, hoppar
han upp och lägger båda sina stora tassar på barnets
axlar.
I samma ögonblick som gossen faller omkull af
hundens tyngd, störtar ett af fruntimren bland det
sällskap, som nyss så hastigt skingrats, fram, stöter
undan hunden med våldsamhet, fattar gossen i sina
armar och skyndar emot mig, till hvilken den lilla
flickan förut tagit sin tillflykt.
Allt detta hade passerat inom några minuter.
Hunden vaF försvunnen, och i den unga flickan, med
det gråtande och förskräckta barnet i sin famn, igen-
känner jag Juanna.
Aldrig hade jag funnit henne så vacker. Hennes
kind var blek, och hennes svarta ögon hade en nästan
gudomlig glans; hon skulle i detta ögonblick varit den
förträffligaste modell för en madonna, och då hon satte
sig ned på en bänk med gossen i sitt knä, ville jag
knäböja för den sublima varelsen.
Barnet var oskadadt och lät snart trösta sig, men
med fasa såg jag Juannas tunna hvita klädning fläckad
af blod. Hunden hade bitit henne i armen.
"Min Gud, madame, ni är skadad!" utropade jag
förskräckt och ville skynda efter en läkare
"Nej, stanna! Det är endast en obetydlig rispa,
jag går sjelf till honom," sade hon helt lugnt.
"Men såret är förgiftadt, hunden var sjuk/’ af-
bröt jag, rysande vid föreställningen om den sköna
qvinnans möjliga öde. -
"Jag vet det. Det är emellertid icke säkert. För
nu barnen till deras mor; hon är kanske i oro för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/4/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free