Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donna Juanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DONNA JUANNA.
169
dem. Mödrar älska ju sina barn mycket?" tillade hon
halfhögt och frågande, i det hon ämnade trycka sina
rosenröda läppar emot gossens kind, men hejdade sig
hastigt och tillade med ett nästan sorgset leende, i det
hon lyfte ned honom på marken: "Nej, jag får icke
kyssa dig, du kunde bli förgiftad deraf."
Hon kastade i stället en slängkyss åt barnen, nic-
kade åt mig och steg upp för att gå, men hastigt lik-
som erinrande sig något, vände hon sig om, räckte
mig handen och sade bedjande, med ett oemotstånd-
ligt uttryck af barnslig ödmjukhet:
"Det har ingen mer än ni, min herre, varit vittne
till detta uppträde. Yill ni lofva mig vid er heder,
att icke omtala det för någon?"
Med den kännedom jag ansåg mig ega om Juanna,
hade jag trott, att endast excentricitet och begär att
väcka uppseende kommit henne att visa detta sällsam-
ma mod och denna sjelfuppoffring. Hvad skulle jag
väl nu tänka? Ack, jag tänkte ingenting annat, än
att hon med ens intagit hela min själ. Jag glömde
min verldserfarenhet, min ringa aktning för qvinnorna
i allmänhet, min tro om henne sjelf, jag glömde allt,
och böjde mig rörd och vördnadsfull inför sanningen
och skönheten i denna hemlighetsfulla qvinnas Ögon,
för att föra hennes hand till mina läppar och helt
tafatt och blygt framstamma det löfte hon begärt.
Då jag reste mig upp var madonnan försvunnen,
och i den blixt som hennes stolta, nattsvarta ögon
kastade i mina, låg nu ett uttryck, hvars föraktfulla
öfvermod var lika tydligt, som om jag känt hennes
fot på min nedböjda nacke.
Jag hörde senare på aftonen af läkaren, att Juanna
med beundransvärdt tålamod uthärdadt bränningen af
såret, men att hunden, som man sedermera ertappade,
icke varit sjuk.
Minnet af denna händelse, förenadt med det af
den stackars Duchéne, har just genom den hemlighets-
fulla kontrasten dem emellan, drifvit mitt hat till sin
höjd. Om denna qvinna i sjelfva verket är kysk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
