Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
buskarne, låter imellertid den öfverraskade hästen göra
ett hopp och sedan flyga fram öfver stubbar och
stenar med en häftighet, som Ingrid fåfängt söker hejda.
Det var just ingen fara för handen, men emellertid
störtar en karl fram på vägen, fattar hästen i tygeln
och lyckas att stanna den.
Denne man, hvars oförsigtighet skrämt det stackars
djuret, och som nu står bredvid Ingrid med mössan
i handen, var ingen annan än den förmente vandrande
gesällen Mellin, som bosatt sig i skogvaktarens stuga.
Han ursäktar sig med upprörd och bruten röst,
han har sprungit mycket häftigt, han är nära att
mista andan, och i denna man, upphettad af ansträngning
och sinnesrörelse, i den simpla dragten, med
håret i oordning och bössan öfver axeln, här uppe i
Vermlands skogar, igenkänner Ingrid till sin förvåning
den blaserade, elegante baron Emmerik von Develsburg,
som för ett år sedan i Stockholm egnat henne en
hyllning, hvilken då icke gjorde det ringaste intryck
på henne.
Så går det likväl ganska ofta: hvad som under
vissa förhållanden aldrig skulle inverka på oss, blir
under andra afgörande för hela vårt lif.
Baron Emmerik skulle troligen fåfängt hafva sökt
att göra sina företräden gällande i Ingrids ögon, om
hon sett honom i hans rätta och egentliga sfer, i
sällskapslifvet ibland andra, der han likväl ansågs
öfverlägsen; här deremot i skogens enslighet, i den
simpla jagtdrägten vid detta oförmodade möte, intog
han henne fullkomligt.
Sannt är också, att baronen icke på många år
haft ett så lyckligt ögonblick, ty luften och ansträngningen
hade gifvit hans ansigte en friskare färg, hans
dimmiga ögon mera glans, och den enkla, men ganska
väl valda dragten förlänade honom en faux air af
ungdomlighet, som i denna stund återgaf honom nästan
hela hans forna skönhet.
Hans ord, hans rörelse, de yttranden af tröstlöshet,
förtvinan och förtjusning vid detta återseende,
som han lät undfalla sig, verkade nu med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
