Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nej, gudskelof! Jag fick en hård stöt på magen
och tappade min klocka, det var allt. Klockan
saknade jag icke förrän sedan jag kommit hem; jag lät
skicka och söka den, icke derför att jag icke hade
klockor ändå, men den var värd sina två hundrade
riksdaler."
"Nåväl, den återfanns?"
"Nej, nej, de äro lika sluga i Vermland, som i
Stockholm; en liten trasvarg kom sedan, efter flera dar
hem med den; han hade hittat den på vägen och treligen
ämnat behålla den, men då han fick höra, huru
jag bråkade för att återfinna min förlorade egendom,
kröp han slutligen fram derjmed, kan jag tro.
Emellertid så blef han lurad på konfekten, ty jag lät hustru
min endast ge honom en pepparkaka i hittelön." Brukspatron
skrattade, så att tårarna runno och hela hans
familj instämde, i det frun, hotande med fingret, sade:
"Du kan vara bra elak, när du vill, Strömming!"
"Men, pappa, gossen sade, att han bodde två mil
bort och icke förr fått veta, att den var pappas," sade
mamsell Leila, ännu skrattande.
"Åh, bara prat, bara prat!"
"Men få vi icke den äran att se majoren sjelf?
Ah, se der är fröken Ingrid! Huru står det till? Så
frisk som en ros, inte så blek som förr! Våra flickor
äro bra bleka och gula i hyn."
"Så du kan prata! Gula äro ,de väl icke, men
det brukas inte för en gentil dam, att hafva röda kin-
der som en trumpetare."
"Min snälla fröken Ingrid, det är bra obeskedligt
att aldrig helsa på oss. Yi hafva haft drufvor och
meloner att bjuda på. Det är visst inte något rart
för oss Stockholmsboar, der man äter sådant midt i
vintern, men för herrskapet."
Den artiga fru Strömming, som hade rest sig upp,
då Ingrid kom in, skulle nu sätta sig ned igen, men
de styfva fiskbenen i hennes klädningslif, som den tiden
brukades, fastnade emot bordskanten, hvilken hon kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
