Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VERMLAND.
251
sig och steg upp. Orolig vandrade hon fram och åter
på golfvet, lyssnande i hvar minut med ångest och
förvirring .till det bud, som hon hoppades skulle kalla
henne till hennes far.
Men intet bud kom, och då hon slutligen hörde
buller på gården och såg kaptenens vagn köra fram,
var allt förklaradt. Hennes far hade gifvit baronen
ett nekande svar; man skulle annars icke hafva rest
så snart.
I detsamma utkommo de båda herrarne på trap-
pan, och majoren följde dem. Hön såg honom. vänligt
skaka kaptenens hand, men endast göra en stel och
kall bugning för baronen.
Blek och andlös, gömd bakom gardinen, hade den
stackars flickan iakttagit allt detta.
Nu klatschade kusken med piskan, vagnen for af,
men i detsamma vände baron Emmerik hufvudet uppåt,
hans mörka och förtvinade blick träffade hennes; denna
blick, den sista, sade henne, att de voro skilda för all-
tid, och Ingrid sjönk hälft sanslös ned på stolen bred-
vid fönstret.
Hvad den första smärtan är våldsam! Med hvil-
ken motståndskraft möta vi den icke! Hvilket häftigt
lidande, hvilken rikedom af pinsamma känslor! Det
unga, otämda sinnet, som aldrig känt annat än lifvets
behag, dess solsken och sommarvindar, med hvilken
bestörtning och förtviflan brottas det icke emot dess
första hagelskur! Ack! Yi skola i alla fall duka un-
der och förr eller senare lära oss, att striden ökar
endast våra lidanden, och att det är undergifvenheten
ensam som kan mildra dem.
Men innan denna lärdom, genom’ fortsatta slag,
hunnit inpräglas i vårt sönderslitna hjerta, huru myc-
ket måste vi icke uthärda! Och lyckligast är det
mjuka och böjliga sinnet, hvars naturliga modlöshet
så lätt är underkufvadt; det starka och eldiga deremot
underkastar sig icke förr, än ödet slagit det blödande
och förlamadt till jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
