Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 JERNBINGEN.
aning varit riktig, då hon väntat att antingen dö eller
finna något hopp. Nu hade hon ju funnit detta: hon
höll ett bref från Emmerik i sina händer, och glädjen
häröfver uppfylde så hela hennes varelse, att ögon-
bli ekets rikedom lät henne glömma allt annat.
Och det är i synnerhet ungdomens oskattbara
företräde att, utan minne af det förflutna, kunna
isolera sig i den strålande kretsen af minutens sällhet.
Fåfängt söka vi sedan hinna denna lyckliga tanklöshet,
denna känslornas koncentrering, som ingen sjelfbeherrsk-
ning kan åstadkomma; icke ens rusets verkan - detta
sista försök - tycks kunna bortjaga minnets skuggor
och framtidens spöken för att lemna ögonblickets fröjd
ostörd.
Lina hade gått sin väg, sedan hon tändt ljus. i
Ingrids rum. Hennes unga matmor hade visst icke
sagt någonting, men Lina var i sjelfva verket ej så
dum, som hennes prat antydde; hon insåg ganska väl
huru sakerna stodo, och gissade temligen nära till rätta
förhållandet, och som hon verkligen .älskade Ingrid, så
teg hon med det hon visste, ännu så länge åtminstone,.
Det finnes en oändlig variation i menniskors lyn-
nen -och beteenden i alla lifvets "förhållanden; men
ingenting är likväl mera enformigt och oföränderligt än
unga flickors sätt att uppfatta sin första kärlek, och
detta af det enkla skäl, att de endast då äro fullkom-
ligt naturliga; den första kärleken och den sista göra
alla lika.
Ljufva, älskliga unga flioka! Aldrig är du mera
tjusande än då du läser det första kärleksbrefvet! Om
det hade varit möjligt för den utbrunna och egoistiska
baronen att kunna älska eller ångra, så skulle han
blifvit betagen af Ingrids rörande uttryck, då hoik
öppnade detta förrädiska bref, som tycktes henne in-
nehålla så mycken förtviflan och uppriktig ömhet:
"Ingrid! Allt är förbi. Din far har gifvit mig
det mest bestämda och sårande afslag.
Jag hoppas ingenting mera; mörkret, som omger^
mig och uppslukar min själs alla tankar i detta ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
