- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Fjerde delen. Jernringen. /
258

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Vermland.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

258

JEBNBINGEN.

Den unga flickans kind, som nyss brann så het,
var nu blek och kall; hon stödde armen emot fönster-
posten och blickade ut öfver den gamla mörka träd-
gården och parken, med dess höga träd och fuktiga,
sällan beträdda sandgångar.
Hon tänkte på Emmerik, som väntade der ute,
hans hopplöshet, förtvinan och smärtar och hennes
egen smärta öfverväldigade henne dervid. Hvad vore
väl hennes kärlek, om den kunde bindas af dessa
lumpna fördomar, som kanske dömde deras afsked
"opassande"! Hade hon icke redan öfverträdt denna
eländiga konvenans’ lagar, då hon råkat honom under
sina promenader förut? Hvad återhöll henne då nu?
Hon visste det icke, men hon kände en instinktlik
bäfvan, en oro, som hon icke förstod. Huru ofta
hade hon icke sent om aftnarna vandrat der ute?
Hon kände ju hvarje sten och hvarje buske och hvarje"
vrå i den förfallna paviljongen, hvarom han talte.
Ku lyste månen fram mellan de sönderdelade
skyarna, denna spöklika gengångare af en liflös verld,
hvars förrädiska sken förvrider vår hjerna lika så väl
som våra haf och som belyst så många hemska brott
och så många begråtna felsteg. Den sken så klart
på löfven och blommorna under hennes fönster och
gjorde sjelfva dunklet och skuggorna inbjudande.
Hon borde nu redan vara vid mötesplatsen, hon
tänkte sig hans armar sträckta emot henne, hon såg
hans ögon fulla af tårar. Skulle han väl vänta för-
gäfves och resa förtvinad utan ett ord till afsked,
med ett bittert minne af sin gäckade förhoppning?
Nej, Ingrid egde icke styrka att uthärda denna
föreställning, hon måste se honom ännu en gång och
säga honom, att hon var trofast, att hon hoppades på
lyckligare tider.
Hennes tvekan var förbi; hon kastade en schax
Öfver axlarna, öppnade sakta sin dörr och smög sig
utför trappan.
Den nedre förstugan hade dörrar utåt trädgården*;
dessa dörrar voro stängda innanför, men nyckeln var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:48:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/4/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free