Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathildas man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATHILDAS MAlsT. 339
"Förargad kastade jag mig i soffan och väntade
ännu en stund förgäfves att få höra någon komma.
Skymningen sänkte sig allt djupare, och tystnaden om-
kring mig var så fullkomlig, att jag spratt till vid det
dofva ljudet af tornuret, som slog nio.
’’Knappt hade genljudet deraf förklingat, förrän det
föreföll mig, som några aflägsna rop i en klagande ton
nått mitt öra.
"Jag älskar sinnesrörelser och faror, och den lin-
driga rysning, dessa rop åstadkommo, lät mig genast
glömma vreden öfver Hosines försumlighet.
"Jag närmade mig dörren och lyssnade; ropen upp-
repades i en ännu mera Ömklig ton, och utan att egent-
ligen göra mig reda för orsaken, kanhända mest af
vana, tog jag hastigt en liten dyrbar dolk, hvilken jag
fått såsom en toilettprydnad, men hvilken jag låtit
slipa och som nu låg bredvid mig på bordet, öppnade
dörren och gick sakta ut i den stora salen utanför.
"Det var nu tyst, och jag tyckte mig endast höra
tysta, släpande och osäkra steg långt bort i andra
ändan af rummet; obeslutsam stannade jag orörlig, då
ropen: "madame, madame!" uttalade med en jämrande
ton, nådde mitt öra.
"Jag igenkände min stackars kammarjungfrus röst
och utropade helt förundrad:
"Bosine! Är det du? Hvad står på?"
"Ah, madame, har jag då ändtligen funnit er?
Gud ske lof och tack!" Och utbytande sina jämmer-
toner emot de mest öfversvallande glädjebetygelser,
kom Rosine framspringande och förklarade under tusen
ursäkter för sitt dröjsmål, huru hon gått vilse i de
många stora rummen och varit nära att dö af för-
skräckelse och oro, då hon aldrig i mörket kunde åter-
finna det rum, der jag befann mig.
"Ack, madame, det förefaller mig så fasligt hemskt
i detta gamla ödsliga slott, sedan grefven reste; vi äro
så ensamma, och de båda dumma tyska betjenterna,
som åtföljt oss, hafva sitt rum i en flygel långt ned
på gården; jag tycker, att madame borde befalla dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
