Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAMIL JETBADITIONEN. 419
"Den döende gubbens röst darrade af rörelse,
och de bönfallande orden kunde knappast uppfattas.
Jag kände mina ögon fyllas af tårar, ty jag visste,
att denna bön kom för sent.
"Fröken Kunigundas ansigte blef purpurrödt,
hon reste sig hastigt upp och sade med hård och
harmsen röst:
"Hvilka pjollriga barnsligheter! Hvartill skulle
väl dessa löften tjenar Du glömmer, min far, hvems
dotter jag är. Låt hvar och en gå den väg, som är
honom bestämd. Farväl!"
"Kunigunda vände sig om och lemnade hastigt
rummet.
"I samma ögonblick sjönk hennes far rosslande
tillbaka på kudden; han var död, och de stela ögonen
voro ännu vända emot dörren, der dottern försvunnit.
"Gamla grefvinnan var afsvimmad, och då jag
ringde för att få hjelp att bära henne till sina rum,
inkommo både du och Anna, hennes kammarjungfru."
"Ja, jag° minnes mycket väl, att, då jag passerade
salongen, jag såg fröken »Kunigunda der i ett tyst och
lifligt samtal med markis Zorilla," sade Nathanael.
"Ehuru lågt de talade, hörde jag likväl, i detsamma
jag gick förbi, markisen saga i skämtsam ton: "Ni blir
nu mycket rik, min fröken/’ Och Kunigunda svarade:
"Ahja, men jag ville blifva ännu rikare." Dessa ord
fästes i mitt minne och jag trodde mig sedermera
hafva skäl att erinra mig dem."
"Aldrig skall jag glömma de båda systrarnas olika
utseende den dag, då gamle grefven bisattes," återtog
Ulrika med tankfull röst. "De stodo vid fönstret båda
två, när de fyra svarta vagnshästarna långsamt steg
för steg drogo den svartklädda vagnen till grafkoret i
parken. Den unga grefvinnan Cecilia var blek som
ett lik, och hennes snyftningar hotade att öfvergå till
konvulsioner. Kunigunda var äfven blek, men hennes
hållning var lugn och stolt som alltid, under det
hennes stora tankfulla ögon betraktade det sorgliga
tåget med ett uttryck, som om det varit en vanlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
