Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAMILJETKADITIONEN. 4*27
"Ja, båda, dessa personer syntes mig verkligen
vara alldeles för gamla och skumögda," sade fröken,
och för första gången tyckte jag mig i hennes sköna
ansigte läsa uttrycket af en glad och kärleksfull för-
hoppning, som tydde på en ömmare känsla för systern.
"Skynda dig, Ulrika, gif mig hastigt en schal!
Jag vill sjelf öfvertyga mig, om din syn varit verklig
eller inbillad," tillade hon ifrigt och kastade hastigt
en liten svart silkeshuf^a öfver sitt upplösta hår.
"Har du mod att följa mig? Annars må du
gerna stanna här, tills jag återkommer," fortfor hon,
j detsamma hon nalkades dörren.
"Jag skämdes att bekänna min dödliga förskräckelse
och sade derför, att jag gerna ville följa henne, om
hon tillät.
"Nåväl, tag då den lilla lyktan, som står i gar-
deroben, och följ med! Det är efter midnatt och tem-
ligen mörkt, ty himlen är mulen; men skynda dig,
h värj e sekund är dyrbar."
"Jag tog lyktan, tände den, och inom några
minuter voro vi utför trappan, genom lilla porten,
vid köket, öfver gården och ned i trädgården.
"Det var verkligen mulet, och i trädgården under
de höga gamla träden och häckarna var i synnerhet
mycket mörkt. Aldrig hade dessa gamla stela idegranar
och klippta buxbomspyramider synts mig så hemska
och spöklika som under denna besynnerliga nattvandring,
då jag gick för att finna en död åter uppstånden. Jag
visste nog, att jag egentligen bort gå framför fröken
med lyktan, men oaktadt hennes upprepade påminnelser
derom blef jag likväl beständigt bakom henne.
"Jag tror nästan, att ’jag under denna vandring
var mera död än lefvande; de långa gångarna syntes
mig dubbelt så långa som vanligt; vi gingo och gingo
oupphörligt, och det tycktes mig, som om vi likväl
icke kommo ur fläcken; jag var som i en dröm af
förskräckelse, och då fröken slutligen hastigt stannade,
just som vi veko omkring korsgången ned till lusthuset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
