Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I "Träsket".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I TRÄSKET. 599
"Se så, min vän, bry dig nu icke om allt det
der," afbröt Juanna allvarsamt, i det hon såg på sin
klocka. "Skynda dig nu, om du vill, att jag skall
kunna förlåta din olyckliga och egenmäktiga intrig
med baron Emmerik."
"Ack, madame, om jag kunnat ana, att det var
emot er vetskap och vilja, som jag insläppte den stac-
kars frun, så .. ."
"Nåväl, det är nu frågan om att upptänka ett
medel att godtgöra denna olycka ... O, huru lätt spri-
der sig icke det ondas frö och huru svårt är det icke
sedan att hejda och utrota det!" tillade Juanna sakta
och sjönk matt ned på soffan igen, då Eosine lemnade
rummet.
Minuterna skredo långsamt fram; en timme hade
försvunnit och qyällssolen sken snedt på den hvita
husväggen midt emot Juannas fönster och kastade en
melankolisk och obehaglig reflex in i rummet, detta
otrefliga rum med sina misslyckade anspråk på kom-
fort och elegans, sina obeqväma klädståndsmöbler, sin
dammiga och fula matta, sin odugliga bordstudsare
under en spräckt glaskupa, sina konstgjorda blommor
i pråliga vaser och sina afskyvärda taflor på de bro-
kiga väggarna.
Juanna märkte emellertid icke allt detta, hon
hade intet intresse för sin omgifning och lefde endast
i den qvalfulla och oroliga verlden i sitt eget hjerta.
Hennes ögon, förr så strålande och snabba att
uppfatta det fula eller sköna omkring henne, rörö
nu dunkla och halfslutna, och hennes fina och bleka
läppar darrade då och då af nervösa sprittningar.
Allt sejlan Eosine gått, hade hon legat orörlig;
nu steg hon upp och gick fram till fönstret, hvars
dubbla rutor voro dunkla och suddiga af regn och
damm. Hon såg ut öfver den smutsiga och tomma
gatan, hvars ödslighet och obehag vårsolens sista strå-
lar i detta ögonblick endast ökade, och suckade djupt
liksom i en tryckande och pinsam dröm, då klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
