Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM FÖRSONING.
665
"Det är sannt! Hon är den rätta!. . . Min tid är
ute!... Förbannelsen och dess symbol skola då alltjemt
fortlefva!.. . Nåväl, lefdå, lef, sköna och stolta qvinna!
Du är endast jag sjelf i en ny föryngrad gestalt! .. .
Förakta menniskorna och beherrska dem genom deras
pasiitfner, liksom jag och alla dina föregångare hafva
gjort .. . noeh dö som jag, lugn och modig, trotsande
mörkret och förintelsen liksom lifvet ..." h viskade
Kunigunda och föll tillbaka ned på bädden. En suck,
en rossling, och denna hemlighetsfulla ande hade gått
att göra räkenskap för sin sändning i verlden.
I det stora dystra biblioteket vid Tallfors satt
Juanna en månad derefter midt på golfvet vid ett
rundt bord, hvars urblekta gröna duk hängde ända
ned på mattan liksom kring ett altare.
Framför henne lågo en hop gulnade pappersblad,
en liten pergamentsrulle och några skinnklädda böcker.
Hon läste emellertid icke, hon stödde hufvudet i
handen och hennes långa sorgdragt låg i tunga djupa
veck omkring henne, som ett bårtäcke.
Bredvid henne stod markis Zorilla, klädd som då
hon for nära ett år sedan så oförrnodadt återsåg honörn
hos sig i Stockholm. Båda dessa figurer - Juanna i
sin nunnelika svarta klädning och den släta spetsiga
hvita kragen kring halsen och italienaren med sitt
egendomliga ansigte och sin uttrycksfulla ställning -
voro så fullkomligt of verensstämman de med det antika
rummet och dess halfdager, att de bildade en effektfull
tan* a i den mest passande ram.
Man skulle nästan förundrat sig of ver det sol be-
glänsta dallrande löfvet utanför, det aflägsna ljudet af
kyrkklockorna, hvilka ringde på lördagsqvallen och
hvilkas toner inträngde genom det Öppna fönstret, och
öfver rösten hos denne man, hvars hela yttre i detta
ögonblick liknade en försvunnen och romantisk tid.
Claude Gerard, IV. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
