Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM FÖRSONING.
677
Ingen öppnade. Det var samma eftermiddag, som
Martha gått bort för att, som hon lofvat Juanna, hemta
sin fordne gamla husbonde, och då Mathilda tog i
låset, fann hon, att dörren var ^stängd.
Hon öppnade och gick in; der fanns för ögon-
blicket ingen menniska och genom den halföppna
dörren till barnkammaren kunde hon se in i rummet;
äfven der fanns ingen annan än det sofvande barnet
i sin lilla säng.
Den mindre pålitliga sköterskan, som för tillfället
intagit Marthas plats, hade troligen nyss gått ut.
Mathilda såg hennes stickning på golfvet bredvid pallen,
der hon suttit utmed sängen.
Medikamentsflaskorna på bordet och gossens af-
magrade lilla ansigte visade henne med ens, att under-
rättelsen i brefvet var sann.
Öfverväldigad af sin rörelse sjönk Mathilda ned
på knä bredvid sitt barn och lät sina darrande läppar
vidröra dess hand.
Gossen ryckte till, väckt ur sin slummer, öppnade
ögonen och uppgaf ett skrik vid moderns åsyn.
Han igenkände henne icke mera, sorg och sjukdom
hade förändrat henne, och barnets minne är kort.
I detsamma hörde hon sköterskan återkomma och
upprörd, förvirrad af sin smärta, gaf hon vika för
denna öfverväldigande skygghet, som låtit henne, likt
ett till döden saradt djur, gömma sig undan för
menniskornas blickar, och skyndade derifrån inåt de
andra rummen.
Hon hade kommit in i den obebodda sängkammaren;
huru syntes henne icke allt förändradt här!
Tyst och rädd som sin egen vålnad gick hon genom
de tomma rummen, der allt vittnade om hennes från-
varo: de tynande eller utdöda Blommorna i fönstren,
den ödsliga och stela ordningen, som gifvit möblerna
utseende af att hafva vuxit fast vid väggarna; allt
som förr gifvit detta rum värme, lif och behag hade
flytt, och dammigt, kallt och främmande syntes henne
nu allt försänkt i dödsslummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
