Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
688 JERN RINGEN.
friska ljud, sonTuppfylde luften af den klara sol varma
morgonen.
Det ringde till gudstjenst första gången och den
gamle högtidsklädde kyrkvaktaren, i sin långa blå
vadmalsrock med medaljen i knapphålet, stod på trappan
till sakristian, rak och styf ännu som den tiden han
var korporal vid major Heimers regemente ocli såg,
skuggande ögonen med handen, lyssnande utåt den smala
krökta vägen, som ledde till bruket och herrgården.
Hans kala h j essä lyste blank i solskenet, och
mumlande för sig sjelf några ord återvände han in i
den mörka och unkna sakristian, der han nyss dammat
de gamla prostarnes porträtt, de jernbeslagna kistorna,
den skinnklädda länstolen, det stora flata bläckhornet
på bordet och till och med den lilla spegeln på väggen
vid fönsterposten till pastor Wissmans tjenst.
Ur ett sammanknutet förkläde, som låg vid dörren,
tog han nu ett par näfvar enris och strödde ut öfver
det kalla, fuktiga stengolfvet, och då han ändtligen
fann allt i sin ordning, öppnade han dörren till kyrkan
och gick fram till altaret, gjorde ordentligt ställnings-
steg och förde handen till pannan, innan han steg
inom altarrunden och fattade sedan vördnadsfullt och
tafatt, med båda sina styfva knotiga händer, en stor
vacker silfvervas, som stod derpå, fyld med halfvissnade
blommor sedan förra söndagen.
Just då han hunnit borttaga dessa och tömma
friskt vatten i vasen, förklingade de sista osamman-
hängande slagen af klockorna i tornet och gubben gick
ännu en gång ut på stentrappan för att se åt vägen;
derifrån han tydligen väntade någon.
"Hm, h vad hon dröjer i dag . . . brukar alltid
komma i god tid, så q vi ek/och kry som en arla,"
mumlade han sakta och såg sig omkring på den lilla
ensliga, gröna kyrkogården, hvars höga ringmur omgafs
af stora almar, som skuggade de anspråkslösa träd-
korsen, kullarna och den höga marmor vården, som i
vestra hornet utmärkte Heimerska grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
