Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEÖMMEN OM PÖUSONING. 689
"God morgon korporal Jarl!" sade i detsamma en
klar och ungdomlig stämma ^ch Alma Heimer stod
framför honom.
"Gud bevare fröken!" svarade den gamle soldaten
och vände sig om, och det hjertliga uttrycket i hans
röst gjorde hélsningen nästan rörande, på samma gång
inga ord kunde vara mera passande, ty hvar och en
skulle hafva velat säga detsamma vid åsynen af den
unga flickan i detta ögonblick.
Hon hade en stor halmhatt öfver det blonda,
krusiga håret, hennes simpla hvita morgonklädning
var uppfäst för att skydda den for det daggiga gräset
och de små fina fötterna syntes; hennes hy, förhöjd
af promenaden och morgonluften, skiftade i rosenrödt
och hade denna outsägliga friskhet och rena färgton,
som endast ungdomen eger, och hennes strålande ögon
och halföppna läppar täflade i glans och färg med den
massa af utsökta blommor, som hon höll i sin famn
och hvars doft omgaf och inhöljde henne, som i en
sky af vällukt.
Aldrig hade "rosig morgon" varit bättre repre-
senterad, oaktadt det breda svarta skärpet om hennes
lif och det svarta floret på hennes hatt, ty allt hvad
solen liar klart och himlen rent, all sommarens värme
och blomstrens ljufhet, med ett ord allt hvad vårt
korta lif har tjusande och skönt var i detta ögonblick
samladt i gestalten af den unga qvinnan.
Man skulle också tyckt, att hon aldrig kunnat
uppenbara sig på en lämpligare plats i verlden, än
just här vid den gamla kyrkan, i skuggan af träden
under söndagsmorgonens högtidliga stillhet och frid,
under den blå och molnfria himlen, vid klockornas
ljud och trastens vexlande gälla melodiska slag från
grantopparna i skogen på afstånd.
"Ni såg mig icke, fader Jarl," återtog hon glädtigt
och satte ned på Stentrappan den stora korgen, som
hon burit.
"Nej, fröken kom öfver hagen ..."
Claude Gcrard. IV. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
