Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM FÖRSONING.
699
"Nej, men jag är säker, att han äfven skulle
gilla mitt beslut i detta afseende."
"Ack, madame, jag har aldrig sett er så skön!
H varför har ni aldrig förr tänkt på, att kläda er i
svart?" utropade Rosine, hänryckt af beundran Öfver
sitt eget fullbordade verk, då hennes matmor var
färdig och kammarjungfrun jemkade vecken i släpet
af hennes klädning, hvilken slöt sig tätt till hennes
växt och gjorde renheten af hennes hy ännu märkbarare.
Juvelerna kring hennes bara armar och i hennes
hår och de friska blommorna vid det djupt urringade
klädningslifvet, som betäckte hennes axlar, men lemnade
halsen bar, allt förenades också verkligen i denna
toalett, att göra hennes utseende förbländande, och
Eosines tillfredsställelse och saknad voro kanske natur-
liga vid tanken på, att hon för sista gången fått
utveckla sin älskade och fulländade konst.
"Prosten är här och allt är i ordning; man väntar
blott på grefvinnan," sade Nathanael, som i detsamma
inkom i rummet.
"Det är bra. Ulrika och ni sjelf, Nathanael, skola
vara närvarande som vittnen; baronen har undanbedt
sig flera. Gå nu och för honom till gula salongen."
Juanna tog en stor blomsterbukett, som Rosine
räckte henne, svepte en spetskappa omkring sig och
följd af kammarjungfrun lemnade hon sängkammaren.
Några minuter derefter voro i den så kallade
gula salongen församlade den gamle presten, baron
Emmerik, Nathanael och Ulrika och strax derefter
inträdde Juanna, förande vid handen en varelse, klädd
i en enkel hvit kaschmirsklädning med en myrtenkrans
om hufvudet och en lång slöja, s,om i djupa veck
nästan var dragen rundt omkring hufvudet.
Baron Emmerik, som stod vid ett fönster och
tycktes befinna sig i en särdeles obehaglig sinnesstäm-
ning, blickade upp och kunde troligen icke undgå flit
fatta intresse för denna, som det tycktes, barnsliga
och darrande qvinna, hvilken han medgifvit att skänka
sitt namn och hvars drag det var honom omöjligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
