Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmen om försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DflÖMMEN OM FÖRSONING. 707
hennes eget uttrycksfulla ansigte, för sista gången
belyst.
Under hela denna scen hade utanför ett af de
öppna fönstren då och då ett blekt ansigte framskymtat
och tvenne. vilda och brinnande ögon stirrat in i
rummet och iakttagit allt.
Ingen hade emellertid gifvit akt derpå, och nu,
då prosten och häradshöfdingen, de enda som ändtligen
påmint sig det bortglömda kaffet, med sina koppar
nalkades detta fönster, syntes ingen menniska mera der.
En halftimme förgick. Baron Emmerik och Bran-
denberg - som gjort fåfänga försök att trösta och
upplifva den förkrossade lille lorden, hvilken syntes
helt och hållet handfallen - gingo nu, utbytande sina
halfhöga anmärkningar, tillbaka in i matsalen, från
hvars fönster, som lågo åt gården, de kunde iakttaga
tillredelserna för Juannas afresa, och Heimer blef
således ensam i fonden af rummet.
Öfverväldigad af de olika känslor, som förvirrade
honom, af smärtan att under Saras ljufva oskuldsfulla
drag återfinna den afskydda Juanna och i denna Juanna
sin fars dotter, kämpade hans själ att reda och samman-
fatta sina intryck.
Hans hufvud hade sjunkit ned i handen, och hans
tankar flögo tillbaka till den tid, som förgått, för att
söka förena och sammanställa den med den närvarande
stundens sällsamma uppenbarelse, då långsamma och
tysta steg väckte horom ur hans drömmar.
Han såg upp och trodde nästan, att denna flydda
tid återvändt, ty bredvid honom stod Sara, icke sådan
han nyss sett henne, skön och praktfull som en drott-
ning, utan dödsblek, inhöljd i samma simpla drägt och
med samma min af djupt och undergifvet lidande, af
beherrskad sorg, som då hon slet sig ifrån honom i
klosterträdgården i Frauenwörth.
"Adrian . . . min bror!" hviskade hon sakta och
räckte honom handen. "Låt mig tacka dig, att.du
uppfylt ditt löfte och kommit att mottaga mitt sista
farväl! Skall jag väl inför dig åtminstone till någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
