Samlade berättelser
af Claude Gerard
Svenskt original
Femte delen.
Psykologiska gåtor.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Svenskt original
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1873.
Den femte delen av Aurora Ljungsetdts Samlade berättelser innehåller romanen Psykologiska gåtor, som brukar räknas till ett av hennes främsta verk. Det är en ovanligt väl sammanhållen roman, trots att den består av två parallella berättelser: en om Astley Camerons ursprung och en om den man som hemsöker Malkolm Schelting. De två berättelserna binds samman genom männens vänskap och genom en tredje person i gruppen: Alf Stjerne, som är läkare och agerar som ett slags detektiv för vännerna. Romanen är uppdelad i tre delar, den första, "Den dödas bikt" handlar om Astleys bakgrund och utgörs till stor del av en berättelse ifrån Astleys fostermor. "Den hvita pierron" berättar främst om Malkolm och den mystiske man, utklädd till pierrot, som förföljer honom. I "En rättegång för sextio år sedan" reds de båda berättelserna ut, mysterierna löses och historien knyts ihop.
Alf, som tar på sig att lösa mysteriet med Malkolms förföljare, kan jämföras med en annan av Ljungstedts huvudpersoner: domaren/detektiven Benjamin Ross i Onkel Benjamins album. Tydliga släktskaper finns också med läkaren Martin Hesselius i Sheridan LeFanus Grönt te (Green Tea: på svenska Stockholm, 2000). Huvudhandlingen i "Den hvita pierron" och Grönt te är så pass lika att man skulle kunna läsa "Den hvita pierron" och de delar av "En rättegång för sextio år sedan" som behandlar samma ämne delvis som ett svar på de teorier om övernaturlighet och besatthet som LeFanu lägger fram i Grönt te.
Berättaren i Psykologiska gåtor har diskuterat "de abstrakta vetenskapernas obegränsade mark" och "det mystiska i naturen och menniskosjälen" (s. 5) med en vän som myntat det begrepp som fått ge namn åt romanen. De "psykologiska gåtor" som framställs är av varierande typ och har, framför allt, varierande lösningar. "Den dödas bikt" är en berättelse om okänd börd och stolthet, där övernaturliga inslag visserligen finns, men aldrig inverkar på själva berättelsen. I "Den hvita pierron" är det övernaturliga snarast motiv för berättelsen och diskuteras livligt. "Den hvita pierron" bygger också upp sin stämning kring de oförklarliga inslagen, som är en avgörande spänningsskapande ingrediens i berättelsen. T ex Lars Wendelius ("Pengar brott och andeväsen" i Litteratur och samhälle: Uppsala 1985) har påpekat hur Ljungstedt in i det längsta undviker att svara på frågan om det övernaturligas existens. Samtidigt som hon flitigt använder sig av övernaturliga ingredienser i sina texter så gör hon ofta sitt bästa för att förklara dem med naturliga, ofta vetenskapliga, orsaker. Flera av hennes verk innehåller också långa diskussioner om övernaturliga fenomens existens och beskaffenhet. En sådan diskussion förs t ex på sidorna 162-165 i Psykologiska gåtor, där Malkolm säger:
Jag vill endast komma derhän, att låta dig inse den narraktiga fåfängan uti att tro sig veta allt, och förkasta allt hvad man icke begriper, att finna riktigheten deri, att i stället för det föraktliga ordet vidskepelse, som man så ofta och tanklöst använder, suspendera sitt omdöme och medgifva möjligheten af en i grunden fullt berättigad känsla, hvars orsak vi icke känna, att ana möjligheten af finare, mera skärpta sinnen, hvilka medgifva hos vissa naturer en bestämdare uppfattning af dessa mystiska väsenden. (s 164 f.)
Psykologiska gåtor är särskilt intressant eftersom vissa till synes oförklarliga händelser här visar sig ha en helt naturliga orsaker, medan andra förblir ouppklarade genom hela romanen. Även här undviks alltså ett entydigt svar på frågan om de "psykologiska gåtornas" beskaffenhet.
Romanen har en anonym berättare som vi kan känna igen från flera andra av Ljungstedts berättelser: han är äventyrslysten, nyfiken och har en romantisk smak för det okända -- samtidigt som han i grund och botten är rationell och förnuftig. Han är på resande fot och romanen berättas utifrån några rättegångsdokument som han av en händelse hittar under en resa. Berättaren poängterar särskilt att han reser med omoderna skjutskärror, eftersom den moderna järnvägen med dess "onaturliga, hemska ljud och rörelser" (s. 6) är både för snabb och för bullrig för hans smak. Hans inställning kan gärna jämföras med nästa del i Samlade berättelser: romanen Moderna typer, där moderniteten diskuteras och utforskas.
Många av Ljungstedts berättelser (och även annan litteratur från samma period) innehåller ett flertal olika berättare, som ibland uppträder i långa kedjor av olika perspektiv. Ett exempel hittar vi i Astleys fostermors bekännelse i "Den dödas bikt". Den som är road av sådant kan här underhålla sig med att ställa en hel mängd berättarperspektiv efter varandra: Ljungstedt skriver som Claude Gerard, som skriver som den anonyme Berättaren, som har läst en kopia av den avskrift som prosten Jöns gjort av Astleys fostermors, i jag-form berättade, bekännelse.
Psykologiska gåtor är, så vitt jag känner till, i Samlade berättelser utgiven i samma skick som den först publicerades som följetong (1868, i Nya Dagligt Allehanda), så när som på ett par meningar alldeles i slutet av berättelsen vilka anspelar på huvudpersonernas fortsatta äventyr. De har antagligen lagts till för att antyda den fristånde fortsättning av Psykologiska gåtor som publicerades i volym 7 av Samlade berättelser (och 1875 i Aftonbladet): Inom natt och år. Trots sina dryga hundra år på nacken är Psykologiska gåtor fortfarande en väldigt läsvärd roman, i mitt tycke ett av de som i sin helhet överlevt tidens gång bäst av Ljungstedts verk, trots att en del rasistiska inslag är svårsmälta för en modern läsare. Med överseende med de tidstypiska "ras"stereotyperna bjuder Psykologiska gåtor på en mycket njutbar läsupplevelse. Förföljelsen av Malkolm i "Den hvita pierron" är fortfarande skrämmande, som t ex här, där han möter pierroten för första gången:
Jag hade liksom alla de andra funnit hela uppträdet löjligt, men i detta ögonblick, då jag kände på mitt ansigte hans heta andedrägt, mättad med spritångor som qväfde mig, och hans små röda ilskna ögon liksom borrade sig in i mina, fattade mig en besynnerlig känsla af ångestfullt obehag, en panisk skräck, som jag hvarken nu eller då kunde förklara. [...] Jag såg hans utsträckta fingrar -- hvilkas naglar voro alldeles blåsvarta, troligen färgade för att öka den obehagliga effekten af hans figur -- ännu peka på mig öfver mängden af menniskor mellan oss, hans knutna hand hota mig, och slutligen hans blanka hufvudskål, som ännu i dörren kastade på mitt ansigte liksom ett otrefligt återsken, innan den försvann. (s. 161 f.)
Det exemplar av volym 5 av Aurora Ljungstedts Samlade berättelser som användes till scanningen (från Svenskt depåbibliotek) visade sig sakna sidorna 395-398, så de sidorna har kompletterats från exemplaret hos Kungliga Biblioteket. Eftersom det endast verkar finnas en utgåva av Samlade berättelser så bör inte detta vara problematiskt.
Se också vårt förord till hela verket.
