Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det dofva hat, som deraf uppväxte inom mig.
Detta hat var ett obehag, hvaraf jag led liksom
omedvetet och utan någon egentlig reflexion, jag var allt för
lycklig och allt för upptagen af min lycka, för att
inrymma någon annan känsla.
"Och i sanning, det behöfdes väl någon glädjens
eller hoppets stjerna, som förkortade den långa dagens
timmar, under det ändlösa arbetet att — under den
gamla fruns ögon — antingen stoppa och laga de fina,
brustna trådarne i en anförtrodd gammal svart
spetsschal, stor som ett lakan och med brister lika många
som himlens stjernor, att reda ut ett parti trassliga
garnhärfvor, som borde nystas upp utan knutar, eller
"maska" tillsammans bitar af gamla svarta
silkesstrumpor, som borde blifva brukbara, alltsammans
göromål, som för ett ungt och oroligt sinne ofta blir
rent af olidligt tråkigt. Jag vet icke, om man uppsökte
dessa tröttsamma och enformiga göromål endast för att
pröfva mitt tålamod eller att plåga mig, men det
förekom mig åtminstone så. Tusen gånger, när jag i
sommarvärmen satt der inne med den oändliga svarta
schalen framför mig, eller de masklupna strumporna i
mitt knä, utan att våga resa mig från stolen eller
lemna rummet, under det att sol och luft och fågelsång
lockade mig der utanför, kände jag en vild åtrå att
springa min väg, trotsande allt, eller att öppna fönstret
bredvid mig och kasta mig ned utför den höga muren,
men fegheten tog öfverhand. Jag trodde mig nära att
uppgifva andan af trötthet och ledsnad, blodet brände
i mina ådror, men jag satt likväl qvar, i hvarje
sekund rådfrågande den gamla pendylen, hvars utsirade
messingsvisare tycktes mig lika obarmhertigt orörlig
som mormor sjelf.
"Aldrig har tiden synts så lång för någon mensklig
varelse som för mig. Jag har lefvat öfver hundra år
efter min egen tidräkning, och mitt ansigtes djupa fåror
säga äfven detsamma.
"Emellertid egde jag likväl frihet att helt tidigt
om morgnarne gå ut i parken, för att göra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
