- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
53

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och genom detta skimmer hade jag hittills uppfattat
allt; då denna slöja rycktes bort, stod jag qvar som
en fånge, omsluten af det jerngaller, som lydnaden för
min enda anförvandt reste omkring mig.

"Ändtligen led dagen till slut. Jag hörde steg
utanför min dörr; miss Spencer inträdde tassande i
sina breda svarta klädesskor, som gjorde, att man
alltid tyckte henne gå i bara strumporna, och bärande
en bricka med förfriskningar, som hon nedsatte på
bordet.

"Se så, min stackars lilla vän, nu skall ni äta en
smula," sade hon vänligt och sköt en stol fram till
soffan, der jag låg. "Ni har ju ingenting förtärt på
hela dagen, jag har en kyckling och en alldeles
förträfflig fruktkaka. Se här!"

"Hon hade tagit en tallrik ifrån brickan och höll
den nu frestande framför mig.

"Den häftiga vreden öfver hennes förmenta falskhet
lät mig glömma min öfriga sorg, och i det en ström
af tårar öfversköljde mitt ansigte, utropade jag helt
tvärt, resande mig upp:

"Miss Spencer, jag var i salongen i morgse, när
ni talade med lady Hawerfield om mig, jag hörde
hvarje ord."

"Den blekgula sällskapsdamen rodnade en smula
och såg ett ögonblick litet förvirrad ut, men sade sedan
helt lugnt med sin vanliga släpiga röst:

"Jaså!... kan man se... Herre Gud så häftig ni
är... det anade mig just, att er hufvudvärk hade
någon särskild orsak, stackars min lilla vän... det var
för obehagligt för er... Jag råkade sjelf en gång att
få höra en hop ledsamheter, så der malapropos...
det var för nedslående... Jag beklagar er verkligen,
men sök nu att glömma alltsammans och ät en bit
kaka, så gjorde jag."

"Jag afskyr er vänlighet, gå er väg! Jag vet nu,
hvad ni tänker om mig."

"Hm, hm, ni menar, hvad er mormor tänker, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free