Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände ett ovilkorligt behof att på något sätt gifva luft
åt den instängda kraften, det qväfvande öfvermåttet
af känslor och tankar, som den förkrossande tyngden
af ett overksamt och värdelöst lif hopade öfver mig.
"Jag skulle velat skrika högt af smärta, eller
sjunga af längtan ur djupet af min brinnande själ.
Jag skulle velat springa, eller klättra i träden, eller
brottas med den stora bandhunden, eller liksom
drängarne på stallgården tumla om med de vilda och
obändiga hästarne, hvilka tycktes lida af samma
instängda och overksamma lif som jag, men allt detta
passade icke en välboren, väl uppfostrad lady, som
stilla och sedesam måste rätta sig efter de stela och
långsamma vanorna vid Aukwoodhouse, hvars alla
invånare, gamla och väl dresserade sedan åratal, i
underdånighet liknade sin matmor och skulle, om jag
gifvit luft åt någon af mina fantasier, hafva ansett
mig värdig att inspärras i ett dårhus; med ett ord,
jag tror, att jag i början skulle dukat under för den
förfärliga ledsnad jag kände, om icke Percys bref hållit
mig vid lif.
"Dessa bref voro för mig detsamma som vattnet
för den resande i öknen, det är tillräckligt att
uppehålla hans lif, men icke att släcka hans törst.
"Det syntes mig dessutom ganska litet motsvara
dem jag sjelf skref, och ehuru skilnaden kanhända till
en stor del låg i olikheten af vårt lefnadssätt, så ansåg
jag det snart såsom ett ovedersägligt bevis på Percys
aftagande kärlek, ett förhållande, som äfven miss Spencer
oupphörligt indirekt och på tusen sätt sökte
öfvertyga mig om.
"Finnes det väl någon, som lidit eller kanske
snarare, som haft mycket ledsamt, hvilken kan fatta,
att tiden verkligen går sin jemna gång, utan att
hvarken fördröjas eller påskyndas? Jag tror det knappt.
Vi veta, att så är, men vi förmå alls icke tillegna
oss, eller trösta oss med denna kunskap, ty
uppfattningen af en sak är i alla fall det enda vissa. För
mig syntes denna första vinter i det gamla slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
