- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
70

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarje gång fann ett allt mera troget gensvar inom
mig sjelf.

"En dag strax före frukosten, då jag kom in i
salongen, fann jag miss Spencer ensam der.

"Den känsla af ovilja och bitterhet jag kände
emot min mormor, hade verkligen hunnit den grad,
att hvarje oväntad befrielse ifrån hennes åsyn kändes
angenäm.

"Jag tyckte mig liksom undkommen en fångvaktare
för några ögonblick och satte mig ned vid ett litet
bord, der jag brukade arbeta, med hufvudet lutadt i
handen — en frihet i ställning, som mormor aldrig skulle
tillåtit — och följde med blicken mekaniskt miss Spencers
långa, ojemna steg, der hon fumligt och snedt, i sin
långa klädning, promerade fram och åter, ljudlöst som
en skugga, på mattan framför spiseln.

"Hastigt hördes det grofva skallet ifrån
bandhunden, åtföljdt af bullret ifrån en vagn, som körde upp
på gården.

"Jag reste mig upp och ämnade gå till fönstret,
men häftigheten af den rörelse, som intog mig, var
så stark, att jag tyckte rummet svängde omkring för
mina blickar; jag kände mig blekna och skulle
troligen hafva fallit, om icke miss Spencer mottagit mig
i sina armar.

"Jag var hvarken svag eller sjuklig, men den enda
ständigt närvarande tanken och väntan i min själ hade
gjort mig nervös, och jag satte mig, halft sanslös af
oro och hopp, ned på soffan, dit den vänliga miss
Spencer förde mig.

"Mitt kära barn," sade hon sakta, i det hon bjöd
mig sin luktflaska. "Det gör mig verkligen ondt att
se er så svag; jag vet alltför väl, hvad det är som
gör er sådan, det är ett falskt hopp, som ni alltjemt
när, och som jag anser, att det vore en välgerning
att med ens förstöra i ert sinne."

"Jag såg på henne, utan att rätt uppfatta hennes
ord, ty alla mina sinnen voro samlade i hörseln, jag
lyssnade och väntade att få höra något ljud, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free