- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
117

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skor och kläder söndersletos af de hvassa stenarna,
trädrötterna och hagtornsbuskarna på vägen.

"Emellertid hade jag icke hunnit långt, innan jag
stannade och lyssnade. Allt var tyst, intet ljud hördes
ifrån paviljongen, dess tjocka murar gömde hvarje
buller derinom och voro troligen en säker och tystlåten
graf för den de inneslöto.

"Ett annat ljud nådde likväl mitt öra, det var
de skrapande hofvarna af en häst, som vid vägen till
parken, der jag nu befann mig, stod bunden vid ett
träd, otåligt tuggande sitt betsel och skrapande
marken under sig.

"Förmodligen hade Merton återvändt på någon af
squire Humphreys hästar och, då han ridit förbi
paviljongen, stigit af och gått in der, för att sedan fortsätta
vägen genom parken hem.

"Om hästen återfunnes här, skulle man söka
Merton i granskapet och troligen finna honom lefvande
eller död, och jag ville derför lossa tyglarna och släppa
hästen lös; men det skygga och ystra djuret stegrade
sig vid min ankomst, jag sökte fåfängt att närma mig
honom tillräckligt för att nå tyglarna, som voro
lindade omkring en gren, och just i detsamma hans
våldsamma ryckningar afsleto remmarna och han flydde
inåt skogen, sjönk jag sanslös till marken, träffad af
hans jernskodda hof.

*



"Det dämpade och milda solljuset sken in genom
de gröna sidengardinerna i min sänkammare, jag
öppnade ögonen och fann mig ligga afklädd i min säng.
Det var tyst omkring mig, jag var ensam, ingen
menniska fanns i rummet.

"Det dröjde en lång stund, innan minnet af hvad
som senast passerat återkom, och då det hastigt
genomträngde vanmaktens dimma, som insvept mig, var jag
nära att skrika till af förfäran.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free