- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
160

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hastigt har honom framför mig igen och just i
detsamma stupar omkull öfver honom och hans dam.

"Vi reste oss båda genast upp, men i förargelsen
gaf jag honom dervid en knuff, som kastade honom
baklänges i armarne på en hop åskådare invid väggen,
och kom honom att tappa hatten.

"Skrikande och gestikulerande ville han rusa emot
mig, men tappade nu äfven sin stora hvita peruk och
visade en helt och hållet bar och skallig hjessa, på
hvars yta icke ett enda hårstrå fanns.

"Jag hade emellertid uppfångat den förlorade
peruken och kastade den skrattande midt in i salen
bland de dansande.

"Det skallande skrattet rundt omkring honom
hade stegradt den stackars pierro’ns vrede till sin höjd,
och med ögonen gnistrande genom den hvita masken
ryckte han sig lös, och knytande händerna af förbittring
ropade han, i det han rusade fram till mig:

"Gif mig igen min peruk! Gif mig igen min
peruk!"

"Vid dessa ord blefvo skrattsalvorna och oväsendet
omkring oss allt högljuddare, och minskades icke
derigenom, att den olyckliga peruken, kastad ifrån den
ena till den andra, gjorde sin rund genom hela salen,
utan att den stackars skalliga pierron tycktes ega den
ringaste förhoppning att någonsin återfå den på sitt
hufvud.

"Under allt detta haglade tusen speord och infall
öfver hans nakna hjessa, som lyste likt en glaskula i
ljusskenet.

"Emellertid vet jag icke hvad den lilla mannen
ämnade taga sig till i det ursinne, hvari han råkat,
om icke några personer fattat honom i armarna, för
att leda honom ut, under ifriga och välvisa protester
emot det tumult och oväsen, som uppstått.

"Då han kände sig fasthållen, sträckte han sig
hastigt på tåspetsarne, för att räcka upp till mig, och
hväste ända in i ansigtet på mig:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free