- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
161

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Gif mig igen min peruk! Jag släpper dig icke
förr, än jag fått min peruk."

"Jag vet, att du icke skall förstå mig, Alf,"
fortfor Malkolm efter några ögonblicks tystnad,
hvarunder han stannat med nedsänkt hufvud framför sin
vän, "att du kanske skall skratta åt mig, men likväl
är det sannt, att dessa ord, i förening med hela hans
vedervärdiga figur, gjorde med ens en helt sällsam och
alldeles oväntad och ofrivillig verkan på mig; den
liknade hvad vi erfara, då vi med foten tro oss vidröra
ett brunt, förtorkadt och torrt löf och finna, att
det var en padda i stället."

"Jag hade skrattat och liksom alla de andra funnit
hela uppträdet löjligt, men i detta ögonblick, då jag
kände på mitt ansigte hans heta andedrägt, mättad
med spritångor som qväfde mig, och hans små röda
ilskna ögon liksom borrande sig in i mina, fattade mig
en besynnerlig känsla af ångestfullt obehag, en panisk
skräck, som jag hvarken nu eller då kunde förklara.

"Det tycktes mig, som om något hemlighetsfullt,
hemskt och onaturligt låg i hela hans tillspökade
person, liksom i hans besynnerliga envishet, att hela
qvällen förfölja mig och nu utvälja just mig till
föremål för sin orimliga vrede, då alla de närvarande
syntes mig lika förtjenta deraf; det var liksom en
mystisk afsigt i alltsammans, som jag först nu trodde
mig förstå, och hela uppträdet föreföll mig endast
som en förevändning, att reta och komma i gräl
med mig.

"Jag såg mig omkring för att upptäcka den olyckliga
peruken och kunna återställa densamma, men den
var försvunnen, och i nästa ögonblick fördes den hvita
pierron ut genom dörren, ännu hojtande och
sprattlande mellan sina ledsagare.

"Jag såg hans utsträckta fingrar — hvilkas naglar
voro alldeles blåsvarta, troligen färgade för att öka
den obehagliga effekten af hans figur — ännu peka
på mig öfver mängden af menniskor mellan oss, hans
knutna hand hota mig, och slutligen hans blanka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free