- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
190

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig den, utan att jag skulle känna det, eller veta
derom vara lika säkert, det fanns i min tanke endast
ett sätt, på hvilket jag kunnat förlora den.

"Det var den hvita pierron, som dragit den af
mitt finger.

"Du småler, jag undrar icke deröfver; men mina
begrepp voro redan så förvillade, min vidskepelse, som
du skulle kalla det, så stor, att jag verkligen trodde
det; eftersom ingen naturlig förklaring stod mig till buds.

"Ringen var borta, och sedan jag pro forma
anbefalt städerskan att noga söka efter den i rummet,
gick jag ut.

"Bojser och jag hade kommit öfverens om en
segeltur utåt hafvet denna morgon.

"Vädret var förtjusande, vi foro, och den friska
sjöluften skingrade både mina besynnerliga föreställningar
och den feber, som sedan natten brände i
mitt blod.

"Vi hade hunnit utåt viken ett stycke och styrde
just omkring en liten udde, då jag blef varse en båt
liggande helt stilla vid skäret, och deruti en liten
hopkrupen person, som helt ensam satt och metade.

"Just som vi passerade förbi, reste han sig upp
och sträckte ut handen för att påsätta nytt bete, och
som vi ett ögonblick voro helt nära, såg jag tydligt,
att hans naglar voro svartblå som på en färgare.

"Den plötsliga rörelse jag kände dervid var så
stor, att jag nästan kastade mig öfver båtkanten, och
som seglen i detsamma vändes för vinden, ropade
Bojser förargad:

"För fan! sitt då stilla, du kommer båten att
kantra."

"Den hade i sjelfva verket tagit in vatten, men
jag gaf icke akt derpå, utan ropade åt våra sjömän
att nalkas skäret ännu närmare.

"Man kan icke komma närmare med den här
båten, det är bara ett grund och ingenting att se",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free