- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
239

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i nyckelhålet, ty dörren var stängd, och han hade
ingen nyckel dertill.

"Ack! min herre, jag har råkat att släcka mitt
ljus och har intet elddon," sade i detsamma en röst på
franska utanför.

Astleys hjerta klappade, och han kände, att hans
panna glödde, men innan han hunnit återkomma ifrån
sin öfverraskning eller afgöra hvad han skulle svara,
sköts dörren upp helt sakta, och en ung flicka, rätt
vacker och med en ganska skalkaktig min, steg in
med ett släckt vaxljus i handen.

"Ursäkta, jag ber, men eftersom jag hörde, att ni
ännu var uppe, så ville jag be att få tända mitt ljus,"
tillade hon, under det hon emellertid helt lugnt satte
ljuset otändt på bordet och stannade småleende framför
den helt förbryllade Astley.

Af sin fostermoder hade Astley lärt att tala
engelska fullkomligt bra, men i franskan var han
deremot ganska klen, och hans försök att framstamma
några fraser på detta språk möttes genast af den unga
flickan med en försäkran, att hon rätt väl förstod
engelska, fast hon sjelf icke kunde uttala detta "hiskeliga
språk".

På Astleys yttrade tillfredsställelse att hafva en
så vacker granne, hvarom han var alldeles okunnig,
svarade hon småleende:

"Åh, det är alldeles icke jag, som är er granne,
det är min matmor madame Desirée d’Harcourt,
markisinna de Grammont; vi bodde förut i första
våningen, men madame fick ett infall, som man måste
skratta åt, hon ville nödvändigt bo högre upp,
eftersom det är mera frisk luft, men emellertid så äro alla
fönsterna i hennes rum här uppe öfver en bakgård,
der man ständigt piskar mattor och samlar sopor i
stora högar."

Den lilla kammarjungfrun knäppte ihop sina små
hvita händer och skrattade så hjertligt, att Astley
måste skratta med, ehuru han mera gissade än förstod
hvad hon sade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free