Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just då han kom ned och hoppade öfver vattenrännilen
vid sidan af vägen, snafvade han på de våta
och mossiga gamla stockarna deromkring och föll
framstupa.
Grimaserande af smärta, reste han sig likväl
genast upp, men var knappt i stånd att stöda på sitt
värkande ben. Han var emellertid nere på vägen,
dit de andra, som följt den krokiga och mera
långsluttande gångstigen, ännu icke kunnat hinna, och såg
sig omkring med spänd uppmärksamhet, väntade i
hvarje ögonblick att få se de båda karlarne komma
fram om vallens krökning.
Månen sken så klart, att man tydligt kunde
urskilja den öfre delen af gångstigen, på hvilken de
gått, och en lång sträcka på ömse sidor af den raka
och enformiga chaussén, men inga vandrare syntes till.
Alf gick fram till det ställe, der de borde hafva
framkommit; han blickade uppmärksamt rundt omkring
på vallen, men de kunde icke mera upptäckas.
En bondgumma, åkande tillsammans med en fet
munk, i en vagn dragen af en ko med oket på en
röd puta öfver pannan, voro de enda lefvande varelser,
som syntes.
De kommo ifrån staden, der gumman förmodligen
sålt ett par kalfvar, i hvars tomma bur hon och den
beskedlige patern nu sutto halfsofvande.
Den enda tömmen, med hvilken deras dragare
styrdes, låg helt lös framför deras fötter, och båda två
försäkrade, till svar på Alfs frågor — sedan både de
och deras ko lugnat sig efter den förskräckelse, hans
plötsliga uppträdande förorsakat — att de icke sett
någon menniska under hela vägen från Kronach.
Äfven nu ville Alf icke oroa Malkolm med sina,
kanske grundlösa, misstankar om den hvita pierron’s
närhet, och de båda vännerna återvände hem, sedan
Malkolm fått en annan och långt rimligare förklaring
öfver Alfs häftiga fart utför vallen.
Allt sedan de båda unga männen råkats i Stockholm,
hade Malkolm sofvit ostörd hvarenda natt; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
