- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
275

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och trummornas buller öfverröstar missljuden vid en
batalj, så döfvas icke sällan disharmonien inom oss af
champagnekorkarnes smällar och skämtet och skrattet,
och om vi känna oss bedragna, så är det i sanning
icke qvinnornas fel, utan öfvermåttet af vår egen
inbillning, som bär skulden.

Nåväl! Hvad mer? Är det då så svårt att fatta,
att, när allt kommer omkring, så är och förblir den
verkliga lyckan just illusionen sjelf.

Alla dessa himmelska förespeglingar, dessa
berusande aningar, dessa öfversvinneliga förhoppningar,
höga som himlen och sväfvande, obestämda och ofattliga
som den, hvarför kalla vi dem svekfulla och förrädiska,
hvarför sitta vi trumpna och surmulna och anse oss
bedragna deri? Hafva vi icke i sjelfva deras egande
fått allt hvad jorden kan gifva, redan njutit all den
lycka, som är möjlig?

Om sällheten vore konkret, så skulle den vara
platt som en pannkaka och trivial som den; om vi
verkligen kunde vidröra den, så skulle vi liksom i
sagan finna guldet förvandladt till torra löf; om bakom
våra aningars rosenskyar funnes en verklighet, så skulle
denna verklighet säkerligen döda oss. Mythen berättar,
att den oförnöjda, som ville se sin älskare i Jupiters
majestät, blef förbränd af hans strålar, men kanhända
var det hennes besvikna väntan, som dödade henne i
stället.

Och hvem vet, om, då Venus lofvade Paris den
skönaste qvinna i Grekland, hon icke genast i inbillningen
skänkte honom en mera berusande sällhet, än
Helena sedan gaf honom vid uppfyllandet af gudinnans
löfte.

Det vissa är, att då Astley i markisinnans
sängkammare såg hennes porträtt, i samma ögonblick man
sade honom, att han var älskad af denna tjusande
varelse, fann han henne så skön och kände sig
genombäfvad af en så brinnande åtrå, att ingenting under
solen skulle kunnat motsvara föreställningen om den
lycka han väntade; och det är mer än troligt, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free