- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
290

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle möta honom, på den sköna Desirée, som han
kanske aldrig mera skulle återse, och på föreställningen
om huru hon skulle upptaga och anse hans duell.

Var det väl mod eller var det lättsinne, som i
denna stund gjorde hans sinne så lugnt och hans tankar
så litet högtidliga och värdiga ögonblickets betydelse?

Hvem kan väl säga, när det verkliga modet visar
sig, och huru ofta oförmågan att uppfatta faran,
omöjligheten att tro på döden är orsaken till det hjeltemod,
den oförskräckthet och kallblodighet vi beundra?

Man har svårt att, då ungdomens och lifvets hela,
varma, fulla ström brusar i ens ådror, fatta möjligheten
af att ens eget vigtiga jag, ens många ofullbordade
planer, ens oändliga rikedom på tankar och känslor,
hela mångfalden af ens eget högvigtiga lif kunna
utplånas från jorden. Huru vi sjelfva, denna varelse,
som för oss naturligtvis är medelpunkten för allt, derför
att den uppfattar allt och innebär begreppet om allt,
denna lilla spegelbit, der hela skapelsen återgifves af
vår själs uppfattning, huru den kan försvinna,
förintas, huru lifvets hemlighetsfulla kraft, så omätligt
stor och så oändligt liten, kan blåsas bort och
försvinna i den gränslösa rymden som ett damkorn, det
fatta vi icke, och deraf vårt mod. Men i samma ögonblick
dödens visshet och verklighet vidrört vårt begrepp,
vidrör oss äfven den outsägliga, paniska skräck, som
är gemensam för allt lefvande, som är de svaga varelsernas
svaga väktare; ett dåligt vapen, men som likväl
aldrig nedlägges, förrän en serie af förfärliga själsrörelser
slutar med en mer eller mindre fullkomlig resignation.

Alla dessa modiga män, som "lugnt skådat döden
i ansigtet", som det heter, hafva de väl i sjelfva verket
varit så modiga? Eller har icke detta förmenta mod
kommit just deraf, att de alls icke kunnat se detta
ansigte? Hafva de icke tvärtom fäst sina ögon ihärdigt
på hvarje liten blick af den jordremsa, som återstod
emellan dem och afgrunden, och icke låtit själen närma
sig den, utan i jembredd med kroppen? Allt deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free