Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse, alla deras tankar hafva hållit sig qvar vid
hvarje omständighet af lifvet, och de hafva kanske
undgått svindel derför att de icke blickat ned i djupet?
Eller är modet, denna beundrade egenskap, helt
enkelt beroende af nervernas större eller mindre styrka
och känslighet?
Man berättar ju om en delinqvent, som fördes till
schavotten och vid passerandet under vägen förbi en
krog fick tillåtelse att, om han äskade det, ännu en
gång i lifvet förfriska sig med ett godt mål, att han
med nöje mottog anbudet och med förträfflig aptit åt
fem portioner fläsk och potates.
Se der beviset på ett slags mod, en kallblodighet,
som i sanning kan täfla med en spartans eller —
ett djurs!
Huru som helst, en romanhjelte bör ega alla
möjliga och omöjliga dygder för att intressera. Är det
icke så? Men meningen är här icke att dikta, utan
att beskrifva. Astley var alls ingen romanhjelte, och
om han vid detta tillfälle hade något mod, så var det
ganska säkert tanklöshetens.
Han satte sig ned för att skrifva till sin lärare,
den gamle prosten i Skurup, men efter endast ett
par rader kastade han bort pennan. Han tyckte sig
hafva alltför mycket att säga, för att kunna säga något.
Hans panna blef fuktig och hans kind blek. Det är
troligt, att dödens spöke med sitt kalla finger vidrört
honom. Han drog ett djupt andetag och steg upp,
för att undkomma den pinsamma procedur, hvarigenom
endast det verkliga modet vinnes.
Klockan tio på qvällen råkade Astley sina vänner
på den omtalade konserten. Han var glad och sorglös
som vanligt; om han föll, träffad af lord Hawerfields
kula, morgonen derpå, så skulle verlden åtminstone
anse honom för en modig ung man. Denna tanke
sysselsatte honom, oaktadt han sjelf knappt visste derom
eller skulle velat tillstå det.
Huru barnsliga äro icke menniskorna, stora och
små, unga och gamla. Om vi kunde läsa deras tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
