Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket enfaldig och tafatt polis i Kronach, eller
möjligtvis båda delarne.
Solen hade stigit upp klar och strålande på en
molnfri himmel, och Alf hade öfvertalat sin vän att
göra en lång promenad i den vackra frankerskogen och
äta middag i den lilla byn Zeyern.
Några gendarmer, en prest och ett par skogvaktare
utgjorde sällskapet i källarsalen, der man drack
öl ur bierseidlar af lönn, med värdens hela namn
konstmessigt utskuret på locken, och pratade en tyska,
som var ganska svår att förstå för de båda svenskarne,
hvilka valde att få sin middag serverad på gården
under en stor lind.
Malkolm hade i skogen gjort några botaniska fynd,
som intresserade honom, och på eftermiddagen besökte
de ett öfvergifvet skifferbrott, hvars vackra belägenhet
de hört omtalas.
Då de kommit ut ur dess långa smala mina, som
liknade en röfvarkula, fann Malkolm den halft
igenrasade öppningen, med sina stenblock kringväxta af
buskar och björnbärsrankor, så pittoresk, att han
framtog sitt album för att afteckna densamma, under det
Alf sträckte ut sig i gräset bredvid.
Tystnaden och värmen gjorde den unge läkaren
sömnig; han tittade ömsom upp åt de mörkgröna
trädtopparne, mellan hvars grenar luften tycktes darra i
ett rödgult töcken, upphettad af den glödande solens
strålar, och ömsom ned på sin kamrat — hvars ställning
och framlutade bleka ansigte syntes honom så väl
passa till det vilda och ensliga stället, att man kunnat
taga honom för en af medeltidens unga kärlekssjuka
riddare, en Kuno von Eichstadt eller någon dylik, som
gjort sig till eremit nedanför den älskades borg och
satt vid ingången till sin grotta — och ömsom dröjde
hans ögon vid granbuskarne på höjden midt emot, der
en och annan vacker råbock eller hjortkalf skymtade
fram, vädrande emot vinden och flyende i snabba
språng uppåt branten, då de märkte de båda turisterna,
ända tills Alfs ögon slöto sig och han somnade in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
