Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kasta en enda blick derpå, stoppade han det i sin
bröstficka och skyndade fram till den mördade.
Alf lutade sig ned öfver honom, han var känslolös
och orörlig, utan tecken till lif vid första påseendet,
men icke en blodsdroppe syntes, och huru än Alf vände
och undersökte honom, kunde han icke upptäcka något
sår eller skada, icke ens den minsta rispa, och då han
lyssnade, tyckte han sig förnimma, ehuru mycket svagt,
pulsens och hjertats slag.
Huru var det emellertid möjligt, att man kunde
skjuta fel på tre stegs afstånd? Eller kanske pistolen
endast var laddad med löst krut, men det tycktes icke
så af knallen, och det syntes mera troligt, att den
stackars mannen hade en lycklig slump att tacka för
sitt lif, då den ädle lorden såsom mördare möjligtvis
varit något darrhändt och osäker.
Det vissa var åtminstone, att Malkolms motvilja
och Alfs misstankar voro bekräftade; om Hawerfield
icke var en mördare, så var han åtminstone en bedragare.
Alf borde emellertid, för att vara fullt rättvis,
hafva tänkt sig ännu en möjlighet, den att
engelsmannen kunnat hafva samma skäl som han sjelf, att
öfverlista och besegra juden, ty i Alfs planer till hans
ertappande ingick verkligen ingenting mindre, än ett
dylikt skrämskott.
Der låg den stackars handelsexpediten emellertid
djupt afsvimmad, troligen af skrämsel, och alla Alfs
bemödanden att få honom till lifs igen voro utan verkan.
Solen hade emellertid sänkt sig, den glittrade redan
mellan trädens grenar i skogen och skulle snart vara
försvunnen. Alf ville icke lemna den liflösa mannen,
med hvilken det nu var hans tur att hålla räkenskap,
så snart han bara kunde få honom till sans igen, och
ville icke heller dröja inpå natten i skogen.
Han påminde sig, att han gått förbi en källa
strax nedanför höjden, der de voro. Det skulle icke
behöfvas många ögonblick för att gå dit, och Alf fattade
hastigt judens stora hatt, som låg bredvid, och
skyndade efter vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
