Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ni, Wehler. Hvart vill ni egentligen komma
dermed ?"
"Komma dermed ?" sade Wehler skrattande. "Ah,
min vän, med dylika idéer kommer man alls ingen
stans ... min själ! I fall jag skulle tillämpa mina
åsigter, så blefve deraf ingen tillämpning alls: jag
skulle bli helt och hållet overksam, såsom Indiens
dervischer, hvilka, i parentes sagt, synas mig som den
yttersta konseqvensen af dessa tänkesätt, ty i grund
och botten af denna teori ligger den förfärligaste,
mest själsmördande fatalism."
"Ni har rätt, men jag tycker icke om att låta
tanken voltigera så der handlöst; man träffar helt
oväntadt på afgrunder, i hvilkas mörker man förgås."
"Jag skall säga er en sak, mr Cameron, att jag
alls icke heller skulle låta den "voltigera", som ni
säger, om det icke vore med mina idéer alldeles som
med en hop vilda och ostyriga barn: de tillåta sig
alla möjliga farliga lekar och upptåg, i den trygga
öfvertygelsen, att deras fars öga i alla händelser ser
och vakar öfver dem; jag fruktar icke dessa afgrunder,
ty jag tror på ett ljus, som hinner äfven dit," sade
Wehler, med ett uttryck och en blick, som väckte min
sympati.
"Jag räckte honom ofrivilligt handen med samma
känsla, ungefär, som en liten gosse, hvilken helt glad
igenkänner sin bror, hvilken med en näsduk öfver
hufvudet stått bakom dörren för att skrämma honom.
"Men för tusan, kommer då aldrig den hederlige
Jonas? Det blir, på min ära, alldeles mörkt, innan
vi hinna tillbaka till Oukwoodhouse, och att taga squire
Emanuels gästfrihet i anspråk, det är betänkligt, han
skulle icke hinna utdela befallning derom, innan solen
vore på himlen igen," sade Wehler och steg upp.
"Ni persifflerar den stackars karlen, Wehler!"
"Nej, i sanning, jag afundas honom, ty för honom
äro "tusen år som en dag"; om urverken i hans
klockor voro lika tröga som hans egen mekanik, så
skulle de på fyra timmar icke hinna en, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
