Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Och ni tror, att herr Mejerkopf rest till Bamberg,
min fru?"
"Ja, han sade så åtminstone. Han tog vägen till
posthuset och bar sjelf sin kappsäck under armen."
Alf tackade den gamla för de underrättelser han
fått och lemnade den lilla gården, sedan han kastat
ännu en blick åt det öppna fönstret i den vackra
Gundels forna rum, der en trast i sin bur sjöng mellan
de glömda och halfvissnade blommorna i fönsterposten.
"Skulle både juden och Hawerfield hafva rest
härifrån? Jag tror det knappt!" tänkte Alf och stälde
sina steg direkte till posthuset med så mycken brådska,
att han icke ens märkte de många gillande och
uppmuntrande blickar han fick af fruntimren, som med
sina eviga stickstrumpor och bierseidlar sutto på
stenbänkarne utanför sina hus.
Hans tvifvel blef också bekräftadt, då postmästaren
eller gästgifvaren visade honom listan på dem, som
afrest med diligensen denna morgon till Bamberg,
hvaribland namnet Mejerkopf alls icke fanns, och
försäkrade honom dessutom, att ingen af dem på minsta
sätt liknade den judiska handelsexpediten.
Han hade således åtminstone icke rest dit han
uppgifvit för sin värdinna, han var troligen ännu qvar,
om icke i sjelfva staden, så i grannskapet deraf. Men
hvar återfinna honom?
"I Malkolms rum någon natt, ingenting är säkrare,"
tänkte Alf, "men kanske först en eller två månader
härefter, då vi minst tänka derpå, och huru kunna
under hela denna tid bibehålla sin vaksamhet?"
Den nedslagne unge mannen vandrade de solheta
gatorna tillbaka ifrån posthuset, utan att finna sig ega
annat val än att vänta och förbida tiden.
Staden låg genomglödgad af solstrålarne och liksom
död omkring honom, det gyllne korset på tornspiran
lyste matt i solrökens gula töcken, alla de halfvilda
dufvorna, som om qvällarne svärmade omkring
hustaken, sutto nu inkrupna i skuggan af de gamla, höga
och fantastiska skorstenarnes gömslen, eller kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
