- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
416

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sin portfölj, och Alf lade sig bredvid på marken
för att putsa den långa vackra "tox" eller alpstaf han
skurit under vägen.

En halftimme förgick; båda hade slutat, och Alf
skulle just ur sin rensel framtaga den medförda middagen,
då en gäll hvissling, helt nära intill dem, ljöd genom
skogen.

En jägare, som blåser efter hundarne, tänkte han,
under det han såg sig omkring, men det lät icke så,
den hade något hest och väsande, som var helt eget,
och i nästa ögonblick upprepades den ännu närmare.

I detsamma lade Malkolm sin hand helt sakta
och betydelsefullt på Alfs arm och hviskade, under
det han pekade framför sig:

"Se dit, Alf, det är han, det är den hvita pierro’n!
Jag drömmer ju icke? Du ser honom ju också?"

"Ja, det är han," sade Alf lika tyst och ville i
detsamma resa sig upp, men Malkolm hejdade honom
och fortfor alltjemt, med ögonen riktade åt samma håll:

"Var stilla, Alf, låt oss se, hvart han ämnar sig!"

De hade båda talat så sakta och hållit sig så
orörliga, allt sedan den sista hvisslingen hördes, att
då man följde riktningen af deras blickar, hvilka hvilade
på hufvudet och axlarna af en person, som syntes
öfver buskarne vid kanten af strömmen, och som stod
lika orörlig, skulle man kunnat tro, att de alla tre
voro stenbilder, som med liflösa ögon stirrade på
hvarandra.

Denna varelse med sin kala glatta hjessa och
sin egendomliga fysionomi, som stod der tyst och stel
som en spöksyn, hade emellertid ett uttryck af häpenhet
och förskräckelse, som var alldeles detsamma, hvilket
Malkolm anmärkt, då han såg honom kasta sig i
hafvet för ett år sedan.

Alf kunde emellertid icke längre styra sin ifver
och otålighet, att ändtligen få fast i den besynnerliga
mannen, hvilken midt på ljusa dagen stod der framför
dem som en uppenbarelse, liksom förstelnad och
gäckande deras önskningar att ertappa honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free